Tankar efter valet Skriv ut
Skrivet av Internationella Socialister   

Överenskommelsen om vinster i välfärden och de upprörda rösterna från välfärdsbolagen var ett välkommet avbrott från den dystra stämningen efter valresultatet. Det är just ett fokus på välfärd och jämlikhetsfrågor som kommer kunna underminera SD på sikt. Men inget är klubbat och klart än när det gäller vinsterna och som så ofta ska det först bli en utredning. Hur man än vänder och vrider på det så var det ett tungt val och för många en chock att inse att de högerextrema Sverigedemokraterna mer än dubblerat sina röster till strax under 13%, och dessutom blivit vågmästare i riksdagen. Hur hamnade vi här?

Sverige har inte varit i närheten av den ekonomiska kris som drabbade Spanien eller Grekland men det svenska samhället håller på att slitas isär, och självbilden av ett välmående land med en god välfärd för alla och hög sysselsättning ifrågasätts av allt fler. Det som är avgörande för hur vi ser på läget är dock inte utifrån om vi har det bättre än grekerna, utan utifrån hur samhället utvecklats och vilka förväntningar som finns. Efter tjugo år av nyliberalism har Sverige idag de snabbast växande inkomstklyftorna av alla OECD-länder och en offentlig sektor som privatiseras rekordsnabbt.

Välfärdssektorn har förvandlats till en guldgruva för riskkapitalister och Carema och skandalerna därefter, liksom de fallande resultaten i PISA-undersökningarna, har förstärkt känslan av ett misslyckat system. Ungdomsarbetslösheten är en av de högsta i Europa men arbetslöshetsersättningen ligger under det europeiska genomsnittet.

Alliansens ideologi om att det ska ”löna sig att arbeta” har i praktiken varit en dramatisk omfördelningspolitik; massiva skattesänkningar för de rika, vissa skattesänkningar för medelinkomsttagare med jobb och försämringar för sjuka, äldre och arbetslösa. Avregleringarna av arbetsmarknaden och försämringarna av socialförsäkringssystemet har skapat en osäkerhet och en frustration för många, inte minst i områden med hög arbetslöshet.

Alliansen förväntade sig inte ett lätt val. Moderaterna tappade också flest röster, från 30% till 23,3% och Sverigedemokraternas ökning på 7,2% tog de flesta av sina nya röster därifrån. 25 år av nyliberalism har sått fascismens frö men att SD kunnat växa så snabbt har också att göra med att politiska alternativ saknats. Valet borde ha varit en barnlek för socialdemokraterna, men en ökning på 0,4% sedan förra valet och ingen majoritet för de rödgröna i riksdagen kan knappast beskrivas som en stor seger.  Varför blev det så?

Den politiska oppositionen har varit svag under hela alliansens tid vid makten. Socialdemokraterna har inte kommit ur sin kris efter valförlusten 2006 och deras enda slutsats har varit att flytta sig högerut. Inte ens när 80% av väljarna och LO-kongressen är mot vinster i välfärden kan Socialdemokraterna ta ställning. Löfvén är en del av det socialdemokratiska ledarskap som är fast knutet till den nyliberala samsyn som existerat i svensk politik de senaste tjugo åren. Även om man inte öppet skulle ställa sig bakom Thatchers mantra om att det inte finns något samhälle och inga alternativ är det så politiken sett ut i realiteten. Låt oss inte glömma hur Löfven valde att sammanfatta sin nya färdriktning och skuggbudget; Affärsplan Sverige. Politiken är reducerad till att välja chef över företaget Sverige.

Denna samsyn innebar att det politiska skiftet egentligen aldrig var uppe till någon större politisk debatt och för många har konsekvenserna bara börjat blivit uppenbara först nu. Ett exempel är försämringen av pensionssystemet som nya pensionärer började känna av 2003 men som blir sämre med varje årgång. Alla partier röstade för dessa pensionsreformer utom Vänsterpartiet. Frustration med den dåliga pensionen har sannolikt spelat SD i händerna då de växte mest i åldersgruppen 65-74 år.

Nyliberalismen har inneburit en privatisering även av politiken, vi förväntas rösta efter plånbok och i bästa fall finna en lämplig politisk administratör. Samhällsvisioner och alternativ saknas. I detta läge blir det lätt för SD att både anpassa sig till samsynen men också utmana den genom att säga, om det nu inte finns några alternativ utan endast en liten påse pengar: ska vi prioritera pensionärer eller flyktingar? och sedan iklä sig rollen som outsider mot det misslyckade etablissemanget med sin valparoll; ’förändring på riktigt’. I den rasistiska valfilmen 2010 ställdes en pensionär mot en samling kvinnor med burka och barnvagnar.

Men 2014 ligger fokus på att betona att man inte är rasister; två ickevita personer som pratar om att man är mot hedersvåld och att förbjuda tiggeri – vilket enligt SD då inte är rasism. I den andra filmen gör Åkesson sig till den lille mannens representant som vågar säga det som det politiska etablissemanget inte säger. Vad detta nu är lämnas underförstått. En klassisk fascistisk uppställning som är både med och mot makten, och som öppnar upp för missnöjesröstarna. I realiteten har SD förstås varit en del av högerblocket då de röstat med dem i 9/10 frågor.

Vänsterpartiet drev i princip en enfråge-kampanj om att kasta ut välfärdskapitalisterna från den offentliga sektorn under parollen Välfärden inte till salu, ett krav som inga andra partier ställer sig bakom. Dock belönades de inte av väljarna utan gick endast upp med 0,1%. Ett problem med kampanjen var att vänstern antagligen trodde att de gjorde sig mer tydliga och slagkraftiga genom att isolera frågan om välfärd och vinst från klass. Därmed kunde de inte infoga denna fråga i en större berättelse om hur makt och pengar drastiskt omfördelats i det svenska samhället, och att priset betalats av arbetarklassen. En berättelse som många LO-medlemmar sannolikt saknar hos dagens socialdemokrati.

Att vägra högerns verklighetsbeskrivning och verkligen gå på offensiven hade sannolikt varit mer motiverande för väljare. Att motstånd mot vinster i välfärden förvandlats till en vänsterfråga är i sig ett tecken på ett högervridet politiskt klimat där vänsterns systemkritik över huvud taget inte får plats.

Vänsterpartiets önskan om att få sitta i en framtida socialdemokratisk regering (vilket de inte kommer att få) har dessutom inneburit att de vill framstå som trovärdiga och realistiska och därmed inte kan eller vill framstå som ett verkligt radikalt alternativ. Vänsterpartiet är också till viss del sedda som en del av det politiska etablissemanget då det oftast stött socialdemokraterna vid makten under den nyliberala attacken från början av 1990-talet och framåt.  Vänstern saknar idag en tydlig ideologisk samhällsvision som skulle kunna utmana Sverigedemokraternas försök att profilera sig som underdog och missnöjesparti.

Denna kritik mot V bör dock också sättas i relation till att det idag saknas sociala massrörelser och att den öppna klasskampen ligger på en väldigt låg nivå. I det offentliga rummet är det ännu högerns verklighetsbeskrivning och lösningar som dominerar, och missnöje kommer därför också tendera att bli högervridet. Det är svårare för vänsterns kritik att synas och vänsterns lösningar ses först som möjliga när rörelser syns på gatorna, när det är strejker mot nedskärningar och så vidare. En lärdom av detta torde vara att Vänsterpartiet borde satsa mycket mer på att bygga sociala rörelser med andra gräsrötter, det är vänsterns viktigaste vapen då högern har tolkningsföreträde i alla andra sammanhang. Endast så kan vänstern få rätt istället för att ha rätt.

En missnöjd väljarkår röstade därefter och resultatet blev inga vinnare förutom SD. Själva valkampanjen visade hur flera olika tendenser samspelade och spädde på problemen.

Reinfeldts tal i juli som satte invandringens kostnader mot välfärdens bjöd in fascisterna till debatten med perfekt tajming. Svårt att se någon annan anledning till talet annat än att Reinfeldt visste att han skulle förlora men hellre såg att rösterna går till SD än till S. För Sverigedemokraterna som i sin rasistiska valfilm 2010 satte pensionärer mot muslimer, var talet som en gåva från ovan.

Löfvén å sin sida bjöd (mitt i valkampanjen!) in allianspartierna till att diskutera framtida regeringssamarbete och pratade om blocköverskridande överenskommelser. Utan framgång naturligtvis, men han lyckades demoralisera sina väljare. Detta syntes i valresultatet, som enklast kan tolkas som en röst mot status quo.

Socialdemokraterna blev största parti men fick knappast en jordskredsseger, och Mp minskade med 0,5% (6,9%) jämfört med valet 2010. Även om opinionsundersökningar visade att fler väljare i detta val definierade sig själva som vänster så fick högern majoriteten av rösterna om man räknar in SD. Detta visar hur motsägelsefull situationen är.

För stunden är det inte troligt att något av högerpartierna kommer att samarbeta öppet med Sverigedemokraterna. Dock är det sannolikt att i alla fall moderaterna kommer närma sig SD, eller åtminstone flytta sig högerut i invandringsfrågan. En del av Vänsterns och Mp:s röster gick till Fi som, även om de inte kom in i riksdagen, ökade sina röster signifikant.

Att Fi uppstått är i sig bevis för två saker: 1), att konflikter och något mer utmanande eftersöks i politiken och 2), när klass inte finns med i debatten öppnas plats för andra tendenser; exempelvis identitetspolitik i det här fallet eller kultur, rasism och nationalism i fallet med Sverigedemokraterna. Detta skapar en politisk skala av goda/progressiva värden på ena änden och dåliga/konservativa på den andra, och klasskonflikter blir osynliga. Detta återspeglar sig i talet om att SD, Fi och Mp inte passar in på en höger-vänster-skala. Till och med Stefan Löfvén har sagt sig inte kunna skilja på höger och vänster.

Vad nu?

Läget är ganska dystert, åtminstone på kort sikt med Sverigedemokraterna som vågmästare och en svag S-ledd minoritetsregering, något inte många väljare kommer se som önskvärt. Det är ett obehagligt men realistiskt framtidsscenario att SD växer ytterligare och att normaliseringsprocessen av rasism fortsätter. Man vill knappt tänka på de politiska konsekvenserna av en sprucken bostadsbubbla eller en ny global ekonomisk kris.

Denna ganska dystra bild kan nyanseras med den inspirerande antirasistiska rörelse som växt fram det senaste året, något som syntes dagen efter valet då tusentals tog till gatorna. Före valet möttes SD av vända ryggar, protester och slagord om “inga rasister på våra gator” i de flesta städer de försökte hålla möten i.

Många gymnasie-elever protesterade också mot att rasisterna fick lov att komma in i skolor, och ofta har antirasister blivit trakasserade och attackerats av polisen.  Denna radikala och unga antirasism är definitivt något att bygga vidare på. Bland förstagångsväljarna och i skolvalen gick SD:s röster faktiskt ner. Denna löst organiserade antirasistiska rörelse har också gjort det svårare för politiker att anpassa sig till SD:s politik.

Inga opinionsundersökningar visar att svenskarnas attityder i sin helhet blivit mer rasistiska eller mer mot invandring. Invandring var inte ens med på listan av väljarnas tio viktigaste frågor.

Men SD har lyckats att organisera de som redan var rasister och dragit med sig missnöjesröstande som känner sig övergivna av de traditionella partierna. Så de som röstar på SD är sällan fascister men dras med av en rasistisk retorik. Sverigedemokraterna är ingen engångsföreteelse som snabbt kommer försvinna. De har varit med länge och deras kärna är fascistisk, även om de idag lyckats mobilisera ett mycket bredare stöd. Det är viktigt att vänstern inte trivialiserar SD och bara ser dem som ett renodlat missnöjesparti utan envetet fortsätter hävda och visa att de försöker bygga en fascistisk rörelse.

I en analys av SD-väljares attityder i valet för fyra år sen är det tydligt att det enda som enar dem är att de vill ha minskad invandring, att de saknar tilltro till politiker och media och att de är missnöjda med det rådande läget. I ekonomiska och välfärdsfrågor är de splittrade på mitten. Detta visar problemen med den moraliska upprördhet som spred sig efter valet där människor deklarerade ”jag är en av de 87% (dvs jag röstade inte på SD). Resultatet blir en skala där SD är på den ena kanten och resten av etablissemanget på den andra, och döljer de verkliga konfliktlinjerna. Hela politiken avpolitiseras till en fråga om bra och dåliga människor.

Vad som behövs de kommande åren är i princip antirasism och klasspolitik.

Det som kanske oroar mest är att SD lyckats bryta mark i en del arbetarklassområden i norr där de tidigare haft lite stöd. De områden där vänstern förlorade mest var också de områden där SD växte mest, vilket visar att det finns väljare som kan vinnas tillbaka med en klasspolitik. I detta kan fackföreningar spela en viktig roll genom att bygga upp en arbetsplatsorganisering underifrån, både för att ta strid mot nedskärningar och för att bekämpa rasismen.

En av de mest inspirerande händelserna förra året skedde när några brandmän och sjukvårdspersonal stod upp mot sina chefer och vägrade släppa in SD-politiker till sina arbetsplatser. Detta spreds snabbt i sociala media och gjorde det svårt för rasisterna att framstå som folkliga. Fackföreningarna centralt har gjort lite för att bygga vidare på detta men det borde vara av hög prioritet för fackmedlemmar med vänstersympatier.

Vi behöver en välorganiserad antirasistisk rörelse med djupare rötter in i arbetarrörelsen och som protesterar mot en anpassning av politiken till en ökad acceptans och normalisering av rasism. Vi behöver visa att SD har sina rötter i en fascistisk ideologi och faran de innebär för vanligt folk – och att SD inte sitter på några lösningar. Det är också troligt att rasistiskt våld, mot flyktingar, tiggare och romer exempelvis, kommer att öka då huliganrasisterna kommer känna sig stärkta. Det är av yttersta vikt att vänstern och antirasister organiserar sig för att förhindra dessa och bygga solidaritet.

För det andra behövs det också en vänster organiserad underifrån som fokuserar på klassfrågor och slutar anpassa sig till den politiska mitten. En modig och radikal vänster som tar strid både mot de konservativa och mot högern inom socialdemokratin och håller dem ansvariga för att ha skapat denna röra, och som kan visa att Sverigedemokraterna själva är en del av denna högeragenda.

Internationella Socialister

Normal 0 21 false false false SV X-NONE X-NONE

Det blev ett tungt val och för många en chock att inse att de högerextrema Sverigedemokraterna mer än dubblerat sina röster till strax under 13%, och dessutom blivit vågmästare i riksdagen. Hur hamnade vi här?

 

Sverige har inte varit i närheten av den ekonomiska kris som drabbade Spanien eller Grekland men det svenska samhället håller på att slitas isär, och självbilden av ett välmående land med en god välfärd för alla och hög sysselsättning ifrågasätts av allt fler. Det som är avgörande för hur vi ser på läget är dock inte utifrån om vi har det bättre än grekerna, utan utifrån hur samhället utvecklats och vilka förväntningar som finns. Efter tjugo år av nyliberalism har Sverige idag de snabbast växande inkomstklyftorna av alla OECD-länder och en offentlig sektor som privatiseras rekordsnabbt.

 

Välfärdssektorn har förvandlats till en guldgruva för riskkapitalister och Carema och skandalerna därefter, liksom de fallande resultaten i PISA-undersökningarna, har förstärkt känslan av ett misslyckat system. Ungdomsarbetslösheten är en av de högsta i Europa men arbetslöshetsersättningen ligger under det europeiska genomsnittet.

 

Alliansens ideologi om att det ska ”löna sig att arbeta” har i praktiken varit en dramatisk omfördelningspolitik; massiva skattesänkningar för de rika, vissa skattesänkningar för medelinkomsttagare med jobb och försämringar för sjuka, äldre och arbetslösa. Avregleringarna av arbetsmarknaden och försämringarna av socialförsäkringssystemet har skapat en osäkerhet och en frustration för många, inte minst i områden med hög arbetslöshet.

 

Alliansen förväntade sig inte ett lätt val. Moderaterna tappade också flest röster, från 30% till 23,3% och Sverigedemokraternas ökning på 7,2% tog de flesta av sina nya röster därifrån. 25 år av nyliberalism har sått fascismens frö men att SD kunnat växa så snabbt har också att göra med att politiska alternativ saknats.   

Valet borde ha varit en barnlek för socialdemokraterna, men en ökning på 0,4% sedan förra valet och ingen majoritet för de rödgröna i riksdagen kan knappast beskrivas som en stor seger.  Varför blev det så?

 

Den politiska oppositionen har varit svag under hela alliansens tid vid makten. Socialdemokraterna har inte kommit ur sin kris efter valförlusten 2006 och deras enda slutsats har varit att flytta sig högerut. Inte ens när 80% av väljarna och LO-kongressen är mot vinster i välfärden kan Socialdemokraterna ta ställning.

Löfvén är en del av det socialdemokratiska ledarskap som är fast knutet till den nyliberala samsyn som existerat i svensk politik de senaste tjugo åren. Även om man inte öppet skulle ställa sig bakom Thatchers mantra om att det inte finns något samhälle och inga alternativ är det så politiken sett ut i realiteten. Låt oss inte glömma hur Löfven valde att sammanfatta sin nya färdriktning och skuggbudget; Affärsplan Sverige. Politiken är reducerad till att välja chef över företaget Sverige. Denna samsyn innebar att det politiska skiftet egentligen aldrig var uppe till någon större politisk debatt och för många har konsekvenserna bara börjat blivit uppenbara först nu. Ett exempel är försämringen av pensionssystemet som nya pensionärer började känna av 2003 men som blir sämre med varje årgång. Alla partier röstade för dessa pensionsreformer utom Vänsterpartiet. Frustration med den dåliga pensionen har sannolikt spelat SD i händerna då de växte mest i åldersgruppen 65-74 år.

 

Nyliberalismen har inneburit en privatisering även av politiken, vi förväntas rösta efter plånbok och i bästa fall finna en lämplig politisk administratör. Samhällsvisioner och alternativ saknas. I detta läge blir det lätt för SD att både anpassa sig till samsynen men också utmana den genom att säga, om det nu inte finns några alternativ utan endast en liten påse pengar: ska vi prioritera pensionärer eller flyktingar? och sedan iklä sig rollen som outsider mot det misslyckade etablissemanget med sin valparoll; ’förändring på riktigt’. I den rasistiska valfilmen 2010 ställdes en pensionär mot en samling kvinnor med burka och barnvagnar. Men 2014 ligger fokus på att betona att man inte är rasister; två ickevita personer som pratar om att man är mot hedersvåld och att förbjuda tiggeri – vilket enligt SD då inte är rasism. I den andra filmen gör Åkesson sig till den lille mannens representant som vågar säga det som det politiska etablissemanget inte säger. Vad detta nu är lämnas underförstått. En klassisk fascistisk uppställning som är både med och mot makten, och som öppnar upp för missnöjesröstarna. I realiteten har SD förstås varit en del av högerblocket då de röstat med dem i 9/10 frågor.

 

Vänsterpartiet drev i princip en enfråge-kampanj om att kasta ut välfärdskapitalisterna från den offentliga sektorn under parollen Välfärden inte till salu, ett krav som inga andra partier ställer sig bakom. Dock belönades de inte av väljarna utan gick endast upp med 0,1%. Ett problem med kampanjen var att vänstern antagligen trodde att de gjorde sig mer tydliga och slagkraftiga genom att isolera frågan om välfärd och vinst från klass. Därmed kunde de inte infoga denna fråga i en större berättelse om hur makt och pengar drastiskt omfördelats i det svenska samhället, och att priset betalats av arbetarklassen. En berättelse som många LO-medlemmar sannolikt saknar hos dagens socialdemokrati. Att vägra högerns verklighetsbeskrivning och verkligen gå på offensiven hade sannolikt varit mer motiverande för väljare. Att motstånd mot vinster i välfärden förvandlats till en vänsterfråga är i sig ett tecken på ett högervridet politiskt klimat där vänsterns systemkritik över huvud taget inte får plats. 

 

Vänsterpartiets önskan om att få sitta i en framtida socialdemokratisk regering (vilket de inte kommer att få) har dessutom inneburit att de vill framstå som trovärdiga och realistiska och därmed inte kan eller vill framstå som ett verkligt radikalt alternativ. Vänsterpartiet är också till viss del sedda som en del av det politiska etablissemanget då det oftast stött socialdemokraterna vid makten under den nyliberala attacken från början av 1990-talet och framåt.  Vänstern saknar idag en tydlig ideologisk samhällsvision som skulle kunna utmana Sverigedemokraternas försök att profilera sig som underdog och missnöjesparti. 

 

Denna kritik mot V bör dock också sättas i relation till att det idag saknas sociala massrörelser och att den öppna klasskampen ligger på en väldigt låg nivå. I det offentliga rummet är det ännu högerns verklighetsbeskrivning och lösningar som dominerar, och missnöje kommer därför också tendera att bli högervridet. Det är svårare för vänsterns kritik att synas och vänsterns lösningar ses först som möjliga när rörelser syns på gatorna, när det är strejker mot nedskärningar och så vidare. En lärdom av detta torde vara att Vänsterpartiet borde satsa mycket mer på att bygga sociala rörelser med andra gräsrötter, det är vänsterns viktigaste vapen då högern har tolkningsföreträde i alla andra sammanhang. Endast så kan vänstern få rätt istället för att ha rätt.

 

En missnöjd väljarkår röstade därefter och resultatet blev inga vinnare förutom SD. Själva valkampanjen visade hur flera olika tendenser samspelade och spädde på problemen.

 

Reinfeldts tal i juli som satte invandringens kostnader mot välfärdens bjöd in fascisterna till debatten med perfekt tajming. Svårt att se någon annan anledning till talet annat än att Reinfeldt visste att han skulle förlora men hellre såg att rösterna går till SD än till S. För Sverigedemokraterna som i sin rasistiska valfilm 2010 satte pensionärer mot muslimer, var talet som en gåva från ovan.

 

Löfvén å sin sida bjöd (mitt i valkampanjen!) in allianspartierna till att diskutera framtida regeringssamarbete och pratade om blocköverskridande överenskommelser. Utan framgång naturligtvis, men han lyckades demoralisera sina väljare. Detta syntes i valresultatet, som enklast kan tolkas som en röst mot status quo.

 

Socialdemokraterna blev största parti men fick knappast en jordskredsseger, och Mp minskade med 0,5% (6,9%) jämfört med valet 2010. Även om opinionsundersökningar visade att fler väljare i detta val definierade sig själva som vänster så fick högern majoriteten av rösterna om man räknar in SD. Detta visar hur motsägelsefull situationen är.

 

För stunden är det inte troligt att något av högerpartierna kommer att samarbeta öppet med Sverigedemokraterna. Dock är det sannolikt att i alla fall moderaterna kommer närma sig SD, eller åtminstone flytta sig högerut i invandringsfrågan.

En del av Vänsterns och Mp:s röster gick till Fi som, även om de inte kom in i riksdagen, ökade sina röster signifikant. Att Fi uppstått är i sig bevis för två saker: 1), att konflikter och något mer utmanande eftersöks i politiken och 2), när klass inte finns med i debatten öppnas plats för andra tendenser; exempelvis identitetspolitik i det här fallet eller kultur, rasism och nationalism i fallet med Sverigedemokraterna. Detta skapar en politisk skala av goda/progressiva värden på ena änden och dåliga/konservativa på den andra, och klasskonflikter blir osynliga. Detta återspeglar sig i talet om att SD, Fi och Mp inte passar in på en höger-vänster-skala. Till och med Stefan Löfvén har sagt sig inte kunna skilja på höger och vänster.

 

Vad nu?

Läget är ganska dystert, åtminstone på kort sikt med Sverigedemokraterna som vågmästare och en svag S-ledd minoritetsregering, något inte många väljare kommer se som önskvärt. Det är ett obehagligt men realistiskt framtidsscenario att SD växer ytterligare och att normaliseringsprocessen av rasism fortsätter. Man vill knappt tänka på de politiska konsekvenserna av en sprucken bostadsbubbla eller en ny global ekonomisk kris.

 

Denna ganska dystra bild kan nyanseras med den inspirerande antirasistiska rörelse som växt fram det senaste året, något som syntes dagen efter valet då tusentals tog till gatorna. Före valet möttes SD av vända ryggar, protester och slagord om “inga rasister på våra gator” i de flesta städer de försökte hålla möten i. Många gymnasie-elever protesterade också mot att rasisterna fick lov att komma in i skolor, och ofta har antirasister blivit trakasserade och attackerats av polisen.  Denna radikala och unga antirasism är definitivt något att bygga vidare på. Bland förstagångsväljarna och i skolvalen gick SD:s röster faktiskt ner. Denna löst organiserade antirasistiska rörelse har också gjort det svårare för politiker att anpassa sig till SD:s politik.

 

Inga opinionsundersökningar visar att svenskarnas attityder i sin helhet blivit mer rasistiska eller mer mot invandring. Invandring var inte ens med på listan av väljarnas tio viktigaste frågor.

 

Men SD har lyckats att organisera de som redan var rasister och dragit med sig missnöjesröstande som känner sig övergivna av de traditionella partierna. Så de som röstar på SD är sällan fascister men dras med av en rasistisk retorik.

Sverigedemokraterna är ingen engångsföreteelse som snabbt kommer försvinna. De har varit med länge och deras kärna är fascistisk, även om de idag lyckats mobilisera ett mycket bredare stöd. Det är viktigt att vänstern inte trivialiserar SD och bara ser dem som ett renodlat missnöjesparti utan envetet fortsätter hävda och visa att de försöker bygga en fascistisk rörelse.

 

I en analys av SD-väljares attityder i valet för fyra år sen är det tydligt att det enda som enar dem är att de vill ha minskad invandring, att de saknar tilltro till politiker och media och att de är missnöjda med det rådande läget. I ekonomiska och välfärdsfrågor är de splittrade på mitten. Detta visar problemen med den moraliska upprördhet som spred sig efter valet där människor deklarerade ”jag är en av de 87% (dvs jag röstade inte på SD). Resultatet blir en skala där SD är på den ena kanten och resten av etablissemanget på den andra, och döljer de verkliga konfliktlinjerna. Hela politiken avpolitiseras till en fråga om bra och dåliga människor.

 

Vad som behövs de kommande åren är i princip antirasism och klasspolitik.

 

Det som kanske oroar mest är att SD lyckats bryta mark i en del arbetarklassområden i norr där de tidigare haft lite stöd. De områden där vänstern förlorade mest var också de områden där SD växte mest, vilket visar att det finns väljare som kan vinnas tillbaka med en klasspolitik. I detta kan fackföreningar spela en viktig roll genom att bygga upp en arbetsplatsorganisering underifrån, både för att ta strid mot nedskärningar och för att bekämpa rasismen. En av de mest inspirerande händelserna förra året skedde när några brandmän och sjukvårdspersonal stod upp mot sina chefer och vägrade släppa in SD-politiker till sina arbetsplatser. Detta spreds snabbt i sociala media och gjorde det svårt för rasisterna att framstå som folkliga.

Fackföreningarna centralt har gjort lite för att bygga vidare på detta men det borde vara av hög prioritet för fackmedlemmar med vänstersympatier.

 

Vi behöver en välorganiserad antirasistisk rörelse med djupare rötter in i arbetarrörelsen och som protesterar mot en anpassning av politiken till en ökad acceptans och normalisering av rasism. Vi behöver visa att SD har sina rötter i en fascistisk ideologi och faran de innebär för vanligt folk – och att SD inte sitter på några lösningar. Det är också troligt att rasistiskt våld, mot flyktingar, tiggare och romer exempelvis, kommer att öka då huliganrasisterna kommer känna sig stärkta. Det är av yttersta vikt att vänstern och antirasister organiserar sig för att förhindra dessa och bygga solidaritet.

 

För det andra behövs det också en vänster organiserad underifrån som fokuserar på klassfrågor och slutar anpassa sig till den politiska mitten. En modig och radikal vänster som tar strid både mot de konservativa och mot högern inom socialdemokratin och håller dem ansvariga för att ha skapat denna röra, och som kan visa att Sverigedemokraterna själva är en del av denna högeragenda.

 

Internationella Socialister