HUR SER DET SVENSKA KLASSAMHÄLLET UT IDAG? Skriv ut
Skrivet av Patrik Vulkan   

Idag framställs klass oftast som något gammalmodigt som inte längre präglar vårt samhälle i någon större utsträckning. Vad innebär då klass i krisens tidevarv? Hur ser en typisk svensk arbetare ut år 2009? Patrik Vulkan har intervjuat Stefan Schedin som är sociolog på Göteborgs universitet.

 

De senaste 20 åren har det blivit allt populärare att förklara och kategorisera samhället utifrån genus och etnicitet - varför tycker du att det är viktigt att tala om klass, och hur definierar du klass?

En människas klasstillhörighet bestäms av hennes sociala uppväxtmiljö och vad hon själv gör för att försörja sig. Klass handlar alltså om betydelsen av arbete. Men också av ägande; till exempel finns det grupper som äger så mycket kapital att det blir den viktigaste försörjningskällan. Skillnaderna är stora mellan klasserna när det gäller makt och inflytande över sitt eget och andras arbete, hur mycket man tjänar, risken för arbetslöshet, vilket har stor betydelse för vår identitet och därmed också för våra åsikter och handlingar. Det finns också tydliga samband mellan klass och andra betydelsefulla variabler, som hälsa och livslängd. Men jag menar inte att klass förklarar allting. Till exempel så har kvinnorna huvudansvaret för hemarbetet, vilket får konsekvenser för jämlikheten mellan kvinnor och män, inte minst i arbetslivet. För att förstå och förklara fördelningen av hemarbetet tror jag genus är viktigare än klass.

Hur har det svenska klassamhället utvecklats sig det senaste 50 åren och vad beror utvecklingen på?

Den viktigaste förändringen är att arbetarklassen utgör en mindre andel av befolkningen än för 50 år sedan. Det beror på flera olika saker, till exempel att fler studerar och att pensionärsgruppen blivit större. Men arbetarnas andel av arbetskraften har också minskat. Den offentliga sektorn har växt och med den andelen tjänstemannajobb, som lärare och sjuksköterskor. Industrijobben har blivit färre, vilket beror på rationaliseringar av produktionen och att allt mer av industriarbetet sker i andra delar av världen. Arbetarklassen har minskat i alla västliga industriländer, samtidigt som den ökat i Indien, Kina och Sydostasien.

Det har också skett förändringar inom andra samhällsklasser. Koncentrationen av makt till ett fåtal finansfamiljer är fortsatt stark inom det svenska näringslivet, samtidigt som institutionellt ägande – till exempel genom aktiefonder och AP-fonder – fått ökad betydelse. Minskningen av andelen små- och medelstora företag planade ut under 1970-talet och andelen småföretagare har sedan dess legat ganska konstant på 8-10 procent av arbetskraften. Många av de mindre företagen är dock beroende av offentlig sektor eller större företag för sin verksamhet, till exempel som underleverantörer. En beräkning som gjordes i början av 2000-talet visade att majoriteten av företag med 20 eller fler anställda var en del av en koncern.

Hur ser arbetarklassen i Sverige ut idag?

Majoriteten av arbetare är kvinnor som jobbar i den offentliga sektorn. Det är en stor skillnad jämfört med början på 60-talet, när de flesta arbetare var män som jobbade inom industrin.

LO släppte nyligen en rapport. Vad kan man dra för slutsatser av den och vad kännetecknar klassklyftorna i dagens Sverige?

I rapporten konstaterade LO bland annat att den ekonomiska eliten – verkställande direktörer inom näringslivet – år 2007 hade en genomsnittlig inkomst som motsvarade nästan 51 industriarbetarlöner. Det är en stor skillnad jämfört med början på 1950-talet, då motsvarande siffra var 28 industriarbetarlöner. En intressant sak är att skillnaden mellan industriarbetare och den ekonomiska eliten stadigt minskade fram till 1980, då gapet var cirka 10 årslöner, för att sedan snabbt öka. Det berodde på flera saker.

För det första; de senaste 30 åren har varit en period av tillbakagång och minskade maktresurser för arbetarrörelsen. Som svar på den internationella utvecklingen under 1970-talet, med minskade profiter och långsammare tillväxt, genomförde högern och kapitalet en ideologisk offensiv. Fackföreningarna tappade i organisationsgrad och trängdes tillbaka i många länder, vilket givetvis fick ekonomiska konsekvenser. Detta var inte lika tydligt i Sverige som till exempel i Thatchers England eller Reagans USA, men också här ökade kapitalets andel av produktionsöverskottet på arbetets bekostnad, vilket innebar att inkomstskillnaderna ökade mellan klasserna. Arbetarrörelsens försvagade position banade också väg för politiska beslut om skattesänkningar och nedskärningar i offentlig verksamhet. Den offentliga sektorns andel av BNP minskade i relation till privat sektor. Det innebar bland annat att den välfärdsstatliga omfördelningen av inkomster minskade, vilket ytterligare ökade den ekonomiska ojämlikheten. 1980-talet var också en period med omfattande avregleringar av kapital-, valuta- och kreditmarknaderna. Avregleringarna innebar stigande vinster och att det blev mer lönsamt att spekulera i värdepapper än att satsa kapital i produktiv verksamhet. Allt detta lade grunden för den ekonomiska elitens ökade inkomster.

Klyftorna har för övrigt också ökat inom gruppen arbetare och mellan arbetare och tjänstemän. Under de senaste 15 åren har till exempel reallönerna stigit, men de som från början hade det sämst – arbetare, kvinnor, anställda inom offentlig sektor – har fått de klart minsta löneökningarna.

Det sägs ofta att svenska arbetare är välbeställda, inte minst i jämförelse med de amerikanska, men hur hög levnadsstandard har de svenska arbetarna? Hur har löneutvecklingen sett ut?

Fram till slutet på 1980-talet var lönenivåerna för arbetare högre i USA än i Sverige, men i dag är situationen den omvända. Inom stora delar av servicesektorn är de amerikanska arbetarlönerna extremt låga, ofta räcker det inte med ett heltidsjobb för att kunna försörja sig; därav uttrycket ”working-poor”. Att Sverige, och andra länder, gått förbi USA kan förklaras av framväxten av ett stort serviceproletariat och det faktum att reallönerna för amerikanska arbetare i stort sett legat stilla under senare decennier, med undantag för några år i slutet på 1990-talet.

Men man ska komma ihåg att lönenivåerna bara är en av många aspekter på levnadsstandard. Tillgång till socialförsäkringar, risken för arbetslöshet eller sjukdom – och den vård som finns att tillgå om du blir sjuk – är exempel på nog så viktiga mått på levnadsstandarden.

Hur kommer krisen att påverka det svenska klassamhället?

Klassamhället framträder tydligare under krisen. Talande exempel är aktieutdelningar, bonusprogram och lönehöjningar i miljonklassen för näringslivets spetsar samtidigt som arbetarklassen drabbas av varsel och löneminskningar. En ökad arbetslöshet innebär också ett ökat antal fattiga, vilket nedskärningarna i trygghetssystemen bidrar till.

Innebär krisen att klasskampen åter kommer på agendan?

Klasskampen har aldrig försvunnit från agendan. Arbetsmarknadskonflikter och politiska strider om lagar för arbetslivet och arbetsmarknaden, fördelningspolitik och välfärd har präglat Sverige allt sedan industrialismens genombrott och så kommer det nog också att vara framgent. Men det är svårt att förutspå vilken roll lågkonjunkturen kommer att få. Å ena sidan innebär en ekonomisk kris att klassintressen och klassmotsättningar blir tydligare, å andra sidan urholkas arbetarklassens maktresurser av arbetslöshet och sjunkande levnadsstandard.

Med hänsyn till vårens utveckling - vilken är fackets roll/funktion i dagens svenska samhälle?

Fackets funktion är den samma som alltid, att slå vakt om medlemmarnas intressen. Och frågan är hur medlemmarna tolkar det som nu händer. Oavsett om sänkta lönekostnader på sikt räddar några arbetstillfällen, måste det sticka i ögonen på många fackanslutna när företag permitterar samtidigt som aktieägarna får miljardutdelningar. Det är synd att inte fackföreningsrörelsen kan samla sig till en gemensam protest mot åtgärder med så tydlig klassprägel.
Sverige har fortfarande mycket starka fackföreningar, sett till ekonomiska resurser och organisationsgrad. Men det har börjat urholkas, framför allt viker organisationsgraden bland yngre arbetare. Här talar mycket för att krisen kan innebära en vändning, i konjunkturnedgångar blir fler intresserade av fackligt medlemskap. Fackföreningsrörelsen skulle kunna utnyttja detta för en ideologisk offensiv, som försvarare av löntagarnas intressen gentemot arbetsgivarna och av arbetarrörelsens klassiska värderingar, jämlikhet och solidaritet. Det är viktigt också för samhällsutvecklingen i stort. Om krisen förvärras och arbetarrörelsen och vänstern inte har något slagkraftigt alternativ till den sönderfallande marknadsliberalismen, så kan det ideologiska tomrummet fyllas av helt andra krafter.