GNISTAN nr 32 Skriv ut

 

 

 

 


 

 

 

Det senaste numret av vår tidning Gnistan finns nu tillgängligt, för att bli prenumerant kontakta IS (instruktioner här), annars säljer vi den på stan vid lämpliga tillfällen. Flera av artiklarna finns även att läsa online.

VAD BÖR GÖRAS?

Under en ekonomisk kris sprids alltid myten om att vi alla sitter i samma båt, men det är som bekant inte alla som ror och det läcker snabbt in vatten. Krisen visar propagandans makt för trots att de flesta anser att banker och inte lönearbetare skapat problemet, så är det metallarbetarna som ska acceptera lönesänkningar och kommunerna som ska göra nedskärningar. Finansvärlden ska inte betala något alls. Av oss avkrävs solidaritet med bilindustrin, staten Sverige, vårt näringsliv och våra banker, allt för den internationella konkurrenskraftens skull. Eller för att ta IF Metalls ordförande Stefan Löfvéns ord “en dag vänder det. Då gäller det att stå beredd inför den knivskarpa konkurrens som uppstår”. Vilka krav på uppoffringar ställer då Metall på den andra sidan? Inga. Metalls avtal om en arbetstidsminskning är en stor propagandaseger för arbetsgivarna. Metall ger utan några garantier på att få något i utbyte och har satt en boll i rullning som innebär en acceptans av att arbetarklassen ska betala priset för krisen. En lokal version av avtalet på Volvo cars har redan lett till faktiska lönesänkningar.

Bonusskandalerna som duggar tätt känns bara som den groteska toppen av ett isberg som visar hur stort föraktet är för vanliga arbetare. Det måste börja bli många som går med knutna nävar i fickan. Bonusarna har blivit en symbol för allt som gått snett, men istället för att kräva att bonus omvandlas till räddningspaket åt de arbetslösa står nu LO handfallna då Lundby-Wedin själv röstat för digra bonusavtal i styrelsen för AMF Pension. Med vänner som Wanja, behöver man fiender?

Kamp i kristider

Högern spelar på desperationen och oron i en kris och får det att framstå som om det enda vi kan göra är att var för sig bita ihop och stå ut, hålla huvudet nere men ändå näsan över ytan. Men faktum är att anfall är bästa försvar. Vi ska inte låta oss backas in i ett hörn där det hela tiden handlar om att välja det minst dåliga alternativet. Tittar man bakåt i tiden så har arbetarrörelsen ofta tagit strid under en kris och så är även fallet idag i många av länderna omkring oss. Grekland, Irland, Portugal, Frankrike, Island – listan på länder där det synts stort folkligt motstånd mot krisens härjningar de senaste månaderna börjar bli lång.

Över hundratusen portugiser deltog den 13 mars på en demonstration anordnad av Portugals största fackförbund för höjda löner och bättre arbetsvillkor. På Irland ringlade i slutet av februari ett långt tåg med över 130 000 människor fram på en manifestation arrangerat av det irländska LO i protest mot försämringar för anställda i den offentliga sektorn. Längst fram i tåget gick arbetare från den konkurshotade fabriken Waterford Crystal som ockuperat fabriken sedan slutet av januari i protest mot hur företaget bemött dem och för att få behålla sina jobb. Den 30 mars planeras en generalstrejk på Irland och helgen dessförinnan anordnar det brittiska LO en jättedemonstration under parollen ”Put people first”.

Men, som i alla rörelser, finns det strategiska diskussioner och motsättningar. En oroväckande tendens till en söndra och härska-strategi som spelar ut arbetare mot varandra och försöker vinna politiska poäng genom protektionism är Gordon Browns slagord ”brittiska jobb åt brittiska arbetare”, som fått fäste hos en del av fackrörelsen. Det är en farlig utveckling som pekar fingret åt alldeles fel håll. Krisen har inte att göra med utländsk arbetskraft och på samma sätt som kapitalet inte känner till några gränser kan inte arbetarrörelsen göra det heller. Volvo drivs inte av en förkärlek för vare sig göteborgare eller svenskar utan av att göra så mycket vinst som möjligt. Det vi ser är en global kris som inte har en nationell lösning. Vi måste samverka och ställa krav baserade på klass och inte nation.

Det kanske mest inspirerande exemplet på motstånd är Frankrike där man den 19 mars gick ut på den andra generalstrejken på mindre än två månader. Miljoner arbetare demonstrerade i över 200 städer och protesterna riktades mot Sarkozy och hur hans regering hanterar krisen. Regeringen föreslår attacker på pensioner och nedskärningar i offentlig sektor men facken kräver att minimilönen höjs. Många franska aktivister gjorde under manifestationerna kopplingar till rörelserna på Martinique och Guadeloupe, som efter 44 dagars generalstrejk fick igenom alla sina 170 krav, ett av dem en månatlig löneökning på 200 euro för de sämst betalda arbetarna. Ledaren för det nybildade antikapitalistiska partiet (NPA), Oliver Besancenot var i en nyligen gjord nationell opinionsundersökning lika popular som den franske presidenten. Besancenot själv kommenterade att ”i en period av ekonomisk kris blir det ibland var och en för sig själv…men så är inte fallet här. En kollektiv kraft håller på att födas och den måste leda till en verklig generalstrejk”. Motstånd är möjligt och nödvändigt, även i Sverige om vi vill ta tillbaka initiativet. Att fortsätta på den inslagna vägen kommer att bli ett dyrt pris att betala för den svenska arbetarrörelsen.