DEN GLOBALA MATKRISEN Skriv ut

Under det gångna året har vi sett en explosiv ökning av matpriserna i världen, priserna på spannmålsprodukter har stigit med 88 %, olja och fett med 106 %, mejeriprodukter med 48 % och den vanligaste rissorten har blivit 200 % dyrare. Över 800 miljoner människor lider redan av svält och nu hotas flera miljoner till av utvecklingen på den globala matvarumarknaden men Alex Tarkan Sen visar på att det är en utveckling som möter motstånd världen över.

 

Matkrisen har skapat våldsamma upplopp i allt från Mexiko och Elfenbenskusten till Indien och Syd-Korea. På Haiti har upproren tvingat regeringen att avgå och i Egypten utlöste matpriserna den största strejken på många decennier mot höga priser och låga löner. En lång rad länder har infört stränga exportrestriktioner och i USA har återförsäljare till och med infört ransonering av ris. De ökande priserna destabiliserar stora delar av världen och påverkar miljarder människors liv.

Marknad och mat

Världens ledare har inga andra alternativ för att lösa krisen än att hänvisa till marknadens ”naturliga korrigering” men en väldigt reell och direkt orsak till matkrisen är spekulation på matvaror på världens börser. Storföretag inom agro-business tjänar storkovan på dagens situation. I kölvattnet av nedgången på dotcom-marknaden, bostadskrisen och finanskrisen har matvarumarknaden setts som lukrativ att spekulera på för att få kortsiktiga vinster. Enligt kapitalisternas logik kommer prisstigningen att leda till fler investeringar i jordbruk och ändrat produktionsmönster och därmed få ned priserna. Men motsatsen sker, nämligen att det spekuleras på redan existerande matvarulager och priserna stiger ytterligare. Detta tjänar spekulanter och de som sitter på toppen av marknaden på, och matpriserna kommer enligt experter hålla sig höga i minst 10 år till.

De stigande priserna på olja och gas har fått en stor effekt eftersom det leder till högre kostnader för transport och mekanisk utrustning för bönderna. Dessutom ökar det kostnaderna för framställning av bekämpningsmedel och gödsel vilket gör maten dyrare. Det höga oljepriset har även banat väg för uppblomstringen av biobränsle.

Biobränsle ses som ett lukrativt alternativ till fossilt bränsle bland annat på grund av höga oljepriser men biobränsle är inte ett ”grönt” alternativ. Allt biobränsle kräver enorma mängder energi, enorma landområden och stora mängder vatten bara för att framställa små mängder bränsle. Det betyder att man antingen måste använda existerande land som används till matproduktion, i tredje världen innebär detta att fattiga bönder tvingas lämna jorden för att bana väg för de stora biobränsleföretagen, eller rensa nytt land för produktion, som till exempel redan sårbar regnskog.

Nyliberala styrmedel

De plötsligt stigande matpriserna kan bara förklaras med en kombination av olika kortsiktiga faktorer som ökade oljepriser, spekulation, biobränsle och svag dollarkurs. Men långvariga strukturella förändringar har för det första gjort krisen möjlig, och för det andra gjort den mycket värre. Världens organisering av matproduktion och distribution har förändrats och framför allt fattiga länder har under de senaste decennierna genomgått en stor förändring av matproduktionen. Den viktigaste orsaken till denna utveckling har varit de rika ländernas krav på fattiga länder att införa strukturanpassningsprogram (SAP), huvudsakligen initierade genom IMF, Världsbanken och WTO. För att få lån eller hjälp har dessa länder mutats eller tvingats till att införa dessa program.

SAP är nu omdöpta till ”fattigdomsreducerande program” men är egentligen klassisk liberalisering av ekonomin, med nedskärningar i offentlig sektor, minskade skatteintäkter och slopade kontrollmekanismer för den privata sektorn. SAP har i huvudsak inneburit en omläggning av matproduktion från produktion för inhemskt bruk på en lokal marknad till export på den globala marknaden. Argumentet är att handelsöverskottet ska göra så att länderna har möjlighet att billigt köpa det de behöver på världsmarknaden. Men inte ens med kapitalismens egen logik håller argumenten. Alla rika länder har upprätthållit höga tullbarriärer mot fattiga länder och subventionerar sin egen matproduktion vilket i praktiken gjort det omöjligt för fattiga länder att konkurrera på lika villkor.
Övergång till stora monokulturer (som i sig är dåliga både för jorden och miljön) gör det enskilda landet sårbart för förändringar på marknaden och det blir svårare ett planera och anpassa tillgången på mat för den egna befolkningen. SAP har också inneburit att nationella marknader öppnats upp för internationella investeringar och ”hinder” för fri marknadstillgång, som exempelvis subventioner, har tagits bort. Konsekvensen är att de stora aktörerna blivit mer dominanta och har möjlighet att kontrollera hela produktionskedjan.

Som Marx visade redan för 150 år sedan leder den ”fria marknadens” politik bara till centralisering ochmonopolisering, med få stora aktörer som konkurrerar ut eller lägger under sig de små och mellanstora aktörerna. I huvudsak är det de stora multinationella matvaruföretagen som Wal-Mart, Tesco, Nestlé, Monsanto och Starbucks som tjänat på denna utveckling då de kan dominera marknaden, bestämma priser och tjäna skyhöga profiter på marknaden, samtidigt som miljontals småbönder gått i konkurs och tvingats bort från sitt land.

Fördelning inte produktion

De höjda matpriserna är inte en olycklig biprodukt av denna utveckling utan snarare ett uttalat mål. Både IMF och Världsbanken uppskattade redan år 2006 att matpriserna skulle komma att öka, beroende på ”graden av liberalisering” av ekonomin. Att kräva att marknaden måste lösa matkrisen är att kräva mer av samma politik som skapat den. En politik som förvandlat världens matproduktion en massiv industri på en global marknad.

Allt detta har inte skett utan motstånd, överallt i världen slåss folk mot IMF, Världsbankens och de multinationellas politik. Den antikapitalistiska rörelsen har avslöjat den nyliberala politiken och mobiliserat mot alla toppmöten inklusive WTO och G8. Både i Latinamerika och Sydostasien slåss bönder och lantarbetare mot att drivas från sin jord och de nämnda matupproren utmanar världens ledare. Att kräva högre löner eller stopp för stigande matpriser är första steget för att stoppa marknaden.

Men vi behöver en fundamental förändring för att säkra mattillgången för alla som behöver. Det produceras idag tillräckligt med mat åt alla i världen men makthavarna vill hellre spekulera på maten än se till att den når fram till alla som behöver. Därför finns det bara en lösning. Vi måste stoppa marknaden och organisera ett annat system för att producera mat för behov och inte för profit. Rationella beslut skulle kunna tas om var och hur mat produceras så att miljö och kvalitet kan stå i fokus, men det kräver en värld där vanliga människor och inte multinationella företag kontrollerar produktionen.