ISLAMOFOBI - DEN NYA RASISMEN Skriv ut

Sedan kriget mot terrorismen utropades har stereotyperna och nidbilderna mot muslimer drastiskt ökat i omlopp, inte bara på högerextrema hemsidor utan även på de stora dagstidningarnas debattsidor. Åsa Hjalmers granskar vad man tillåter sig säga och skriva om muslimer idag och varifrån fördomarna får sin näring.

Islamofobi idag

Kartläggningen av islamofobi i Europa är sparsam, både för att hatbrott mot muslimer ofta inte bokförs som sådana, men också för att det finns ett politiskt motstånd mot att inse vidden av problemet. I de undersökningar som finns är den övergripande bilden dock ganska tydlig. Både i en rapport författad 2005 av Internationella Helsingforsfederationen för mänskliga rättigheter och i en från 2006 från EU:s centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet är bilden att fördomar mot muslimer frodas, stigmatiseringen i offentligheten är utbredd och muslimer får utstå diskriminering, förnedring och till och med våldsamma angrepp som blir allt brutalare. Attityderna kring islam började undersökas i Sverige i Integrationsbarometern år 2004 och trenden är att islamofobin ökar, även om det inte ska överdrivas. 2007 svarade dock drygt 23 % att de kanske eller absolut kan tänka sig att rösta på ett invandrarfientligt parti, det är också en ökande andel som är benägna att begränsa invandringen av muslimer. I mångfaldsbarometern från 2007 vill hälften av de tillfrågade inskränka muslimska kvinnors rätt att få bära sjal på arbetsplatser och i skolan, en ökning på 7 % under två år. I en undersökning från Brottsförebyggande Rådet 2004 är unga de som är mest positiva till olika minoriteter men även där är muslimer den minoritetsgrupp som flest är intoleranta mot (8 %).  Tidningen Expo har kartlagt antalet svenskspråkiga webbsidor och bloggar som ansluter sig till kampen mot islam och av 45 stycken har hälften skapats under de två senaste åren.

Yttrandefrihet eller rasism?

Det är framför allt den rumsrena islamofobin som vinner mark vilket exempelvis tar sig uttryck genom en snedvriden kulturdebatt. Rubriker som “I Sverige skräms kritiker av islam till tystnad” skulle kunna vara tagna från Sverigedemokraterna men kommer tyvärr från Sveriges största dagstidning och budskapet återkommer, igen och igen (DN 3/6 2007). Under vårens debatt om islamofobi kunde man läsa följande artiklar; ”Religion ska tåla kritik”, ”Islamofobi är ett skrämselord”, ”Rätt att häda är inte hets” (DN 20/2, 28/2, 31/1). Men bilden av ett intellektuellt klimat hämmat av muslimer är så långt från verkligheten man kan komma. Bonnier AB är ett långt större problem än islam när det gäller yttrandefriheten i Sverige. För artikelförfattarna från den vita medelklassen, vana att ta stor plats i det offentliga rummet, så kan islamofobin verka osynlig, men för en ung kvinna med slöja är den vardagsmat. Det råder inte brist på kritiska röster mot islam utan brist på modiga intellektuella villiga att bekämpa den växande rasism som möter unga muslimer i dagens Sverige. Det är just dessa unga muslimer som inte syns i debatten. Istället för att etablissemanget stryker sig själv medhårs med förnedrande teckningar eller banala konstprojekt, som om höjden av konstnärlig frihet är att sparka på den som ligger, så borde man våga diskutera konsekvenserna av en djupt rotad strukturell och kulturell rasism. Och idag är islamofobi den nya rasismen.

Yttrandefrihet är en motkraft till att maktapparaten ska kunna kontrollera allt som sägs och skrivs. Vi bör göra allt för att värna denna frihet, men samtidigt vara medvetna om att demokratiska rättigheter och debatten om dessa inte är neutral utan politiserad och villkorad av faktorer som pengar, politik och hudfärg. I behandlingen av terrormisstänkta har det blivit extremt tydligt att vissa personers demokratiska rättigheter lättvindigt kan inskränkas.

Sedan kriget mot terrorismen inleddes har det blivit accepterat att säga saker om muslimer man inte skulle kunna säga om någon annan minoritet. I Magnus Karavelis ökända artikel rubricerad Islam är på väg att prägla Sverige (DN debatt 2003) framställs islam som en smittsam sjukdom: “Smittoeffekter på de svenska värderingarna är att vänta”. Om vi inte gör något så “kommer islam till slut att prägla mer av Sverige än vad vi i dag kan föreställa oss”. Författaren är idag forskare vid Institutet för säkerhets och utvecklingspolitik. Det som drev Sverigedemokraterna tidigare var mångkulturen men idag är det hatet mot muslimer. Här har man fått ordentlig draghjälp från Europas toppolitiker. Exempelvis har den franske presidenten Sarkozy talat om att det finns för många muslimer i Europa (hans företrädare Chirac sa att fransmännen såg något aggressivt i slöjan), Angela Merkel poängterade vikten av inte låta moskékupoler bli högre än kyrktorn och Francis Fukuyama ser Euarabien (!) som ”ett huvudproblem för demokratin i Europa”. Vår egen minister Nyamko Sabuni anser att slöjan bör förbjudas på alla som är under 15 år.

Andreas Malm tar i en serie briljanta artiklar på DN under våren bland annat upp den nya islamofobiska litteraturen. Det är vansinniga böcker som är skrämmande framför allt för att de framställs som om de ligger i den politiska mittfåran och blir prisbelönta bestsellers. Bruce Bawers bok While Europe slept är ett tragiskt exempel. Titeln alluderar till att muslimerna ska ta över Europa medan vi sover och djupast av alla sover vi i Sverige. Här är den muslimska befolkningen ”oproportionerligt våldsbenägen” och har orsakat att mordfrekvensen är ”dubbelt så hög i Sverige som i USA” och i Malmö är ”våldtäktsfrekvensen fem eller sex gånger högre än i Köpenhamn och barnvåldtäkterna har fördubblats på tio år”. I Stockholm jagar man bort icke-muslimer från simhallarna och muslimerna “terroriserar skolor” och “attackerar brandmän och ambulanser”. En av de som Bawer uppger som sin källa är Dilsa Demirbag Sten, som i sin tur påstår att islamofobi är ett hjärnspöke och att det enda som finns är religionskritik. Med den logiken finns alltså inte antisemitism utan bara kritik av judendomen som religion, vilket med smärtsam tydlighet är fullständigt felaktigt.

Vi och dem

Det är ingen slump att det idag är just islam som i väst utpekas som ’ociviliserad’, ’bakåtsträvande’, ’hotfull’ och ’våldsbenägen’. Kriget mot terrorismen förs framför allt mot länder där islam är den dominerande religionen och kulturen. Dock är det värt att notera att de flesta muslimer bor öster om Afghanistan, fast i länder utan olja. Andreas Malm spårar dagens islamofobi till oljekrisen 1973, och sedan fortsätter den späs på i och med den iranska revolutionen. Det är trots allt inte muslimerna i Bosnien som vi ska vara rädda för utan de snikna oljemuslimerna som inte vill ge sin olja till väst. Människor från Mellanöstern som inte är muslimer tvingas finna sig i att bli måltavla för islamofobin.

I kriget mot terrorismen, så som i alla imperialistiska krig, måste fienden göras mindre värd för att det ska verka tillåtet att våldföra sig på honom/henne.

Myten om den hjälplöse vilden som skall civiliseras uppfanns för att försvara det brittiska imperiet på samma sätt som Huntingtons Civilisationernas kamp idag försvarar västvärldens härjningar och exploatering av tredje världen. Varje form av rasism har sina egna särdrag; afrikaner framställdes som halvmänniskor under slaveran, irländarna som apmänniskor i 1800 talets Storbritannien och asiater som den gula faran. Det som är gemensamt är en avhumanisering där Den Andre framställs som på alla sätt mindre värd. Andreas Malm skriver att istället för antisemitismens rashygien så får vi idag höra om den demografiska katastrofen där de snabbt förökande muslimerna tar över.

Ju mer Sverige engagerar sig i krigföringen i Afghanistan och ju mer vapen vi säljer att användas i Irak ju mer kommer stereotyperna av muslimer att frodas och spridas. Afghaner och irakier porträtteras antingen som terrorister eller som hjälplösa (lämnar vi Irak faller det sönder och blir inbördeskrig), i båda fallen legitimeras en fortsatt truppnärvaro. Det är en makaber tragik att när västvärlden bombar sönder civilisationens vagga så lyckas man framställa sig själv som den civiliserade hjälten.

Även svenska myndigheter deltar i uppbyggnaden av muslimer som ett hot. Mattias Gardell gör rasismen i Säpos förslag det senaste året tydlig; ”Hur skulle vi uppfatta det om Säpo kartlagde all judisk aktivitet i landet; kontaktade hyresvärdarna där judar bodde, värvade informanter i skolor med judiska elever och såg till att övervaka alla synagogor?”. För ett år sedan inleddes den största övningen i krisberedskapsmyndighetens historia med över 4000 deltagare och övningen, som kallas Viking 3, handlar om ett terroristangrepp med massförstörelsevapen. Man har målat upp ett scenario där terroristerna kallas “bogalandier” och bor i miljonprogramsområden. Deras religion är uppdelad i två olika strömningar och de protesterar mot ockupation av helig mark i “Bogaland”. Hotet från ryssen har förvandlats till hotet från muslimen.

Hos dem som utsätts för krigen, ockupationerna, exploateringen och nidbilderna föds naturligtvis motstånd. Många i väst har fortfarande svårt att förstå att antiimperialism kan ta sig uttryck i religiösa former men man behöver bara jämföra med katolicismens roll när Irland var en brittisk koloni. Upplysningen används ofta för att propagera mot islam där vi i väst anser oss ha insett religionens negativa inflytande på samhället. Men upplysningen var en radikal rörelse mot det rådande systemet och bör knappast användas för att försvara det nya amerikanska århundradet. Kriget mot terrorismen handlar naturligtvis inte om religion i sig utan om rik mot fattig men det är i islams namn som motståndet funnit sitt uttryck. För en sekulär vänster som vill bredda kampen mot exploatering och krig är det nödvändigt att inkludera de som har en religiös utgångspunkt i kampen mot förtryck. Det är en förutsättning för att även kunna föra en kritisk diskussion om religion och om islam.

Vad kan vi göra?

De allra flesta människor i dagens Sverige är antirasister och inte fanatiska islamofober. Det finns alla möjligheter att utmana islamofobin både på gatan och på debattsidorna. Det krävs dock att vi inser att det är ett växande problem och att vi börjar mobilisera en antirasistisk rörelse nu. Blir det en större ekonomisk kris så behöver man inte vara ett geni för att se vart Sverigedemokraterna vill rikta missnöjet.


Se Mattias Gardells artikel i Tidssignal
nr 7 och Andreas Malms debattartiklar i DN i februari 2008.