KLIMATALTERNATIV Skriv ut
Skrivet av Administrator   

Redan nu larmas det om att klimatförändringarna är värre än man tidigare trott och att de politiska åtgärderna inte är i närheten av det som behöver göras. Vad består då regeringens klimatpropositioner av? Lina Karlsson diskuterar vilka alternativ som är möjliga och nödvändiga för att hantera klimatförändringarna.

I skrivande stund har regeringen ännu inte lagt fram sina klimatpropositioner, men deras innehåll är känt genom det PM som presenterats på förhand. Detta innehåller många tjusiga ord. Regeringen påstår sig till exempel ha en hög ambitionsnivå och en vilja att vidta åtgärder för ekologisk hållbarhet, konkurrenskraft och försörjningstrygghet. Därför ställer de upp ett högre mål för andelen förnyelsebar energi i Sverige än vad EU kräver (1 % högre). Nästa mål är 20 % mer effektiv energianvändning. Denna är satt i förhållande till BNP, vid tillväxt tillåts alltså ökade utsläpp. Det kommer att vara svårt för kommande regeringar att uppnå propositionernas målsättningar, med tanke på den tänkta utvecklingstakten. Om elva år ska exempelvis 10 % av Sveriges fordon rulla utan fossila bränslen, om ytterligare tio år, 2030, ska detta plötsligt gälla Sveriges hela fordonsflotta. Då har förmodligen Reinfeldt & co gått i behaglig pension.

Propositionen har kritiserats från flera håll. Naturskyddsföreningen tycker att förslaget om de utifrån utsläpp diversifierade fordonsskatterna är ”i grunden bra.” Men en märklig konsekvens som vi ser, säger Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen (i DN den 10/3), är att de som kör de riktigt bränslesnåla bilarna tjänar mindre än de som har de törstigare fordonen. Han fortsätter: Det kan ju inte vara syftet, så det finns nog en del barnsjukdomar i förslagets konstruktion. Det är bara att hoppas att detta är en botbar barnsjukdom och inte har något att göra med att de största och mest energislukande bilarna körs i Danderyd.

Rickard Warlenius visar i en läsvärd artikel i Arbetaren den 12 mars att klimatpropositionen inte bidrar till att sänka utsläppen med utlovade 40 % utan med 3 %, de övriga 37 procenten står gamla överenskommelser för. De senaste åren har vi vant oss vid att höra hur förra årets prognoser redan är föråldrade, klimatförändringarna går mycket snabbare än vi tror. Regeringens svar på detta är alltså att höja ambitionsnivån med tre procent.

Propositionen är en lek med siffror. Den innehåller dessutom ett steg bakåt. Det har väl inte undgått någon att ett av förslagen i propositionerna är att arbeta för att avvecklingslagen tas bort. Avvecklingslagen stiftades efter en folkomröstning i kärnkraftsfrågan 1980 och innebar att Sveriges kärnkraft skulle avvecklas fram till 2010. Nu har kärnkraften seglat upp som ett miljövänligt alternativ i debatten. Till och med delar av miljörörelsen vrider osäkert på sig. Det finns ingen anledning att tveka i kärnkraftsfrågan. Politikerna anspelar på människors rädsla inför klimatförändringarna och utnyttjar den som en öppning för att bevara och utöka kärnkraften. Alternativet till kärnkraft behöver inte vara fossila bränslen och fortsatt uppvärmning!

Varför är inte regeringens satsning på vindkraft större? Vilka är egentligen argumenten mot vindkraft? Det mest absurda argumentet är väl att vindkraftverken är fula. Det är förstås relativt vad som är snyggt och inte. Men framförallt ska man kanske fråga sig hur ofta estetik brukar vara avgörande i energipolitiken. Andra argument är att de sprider ett visst buller och att de kastar skugga. Argumenten mot kärnkraft är att det är högst osäkert - olyckor och avfall kan orsaka enorma och långvariga skador på växter, djur och människor. Att bygga och starta kärnkraftverk är dyrt, mycket energikrävande och tar lång tid. Kärnkraften är beroende av en ändlig resurs. Energi från kärnkraft är vare sig ren eller förnyelsebar.

Chalmersprofessorn Christian Azar (som också är medlem i regeringens kommission för hållbar utveckling!) är en av flera som visar att sol- och vindkraft, till och med var för sig, utan problem skulle kunna täcka världens energibehov redan med den teknologi som finns nu. Klimatkrisen är inte något vi står inför, den är redan här, och allt tyder tyvärr på att den kommer att förvärras. Vi har vare sig tid eller råd med felsatsningar.

När man hör diskussioner om hur höga utsläpp som kan tillåtas, hur många grader temperaturen ska få stiga och så vidare ska man hålla i huvudet att det beror på vilka typer av mänskliga och ekologiska katastrofer man är beredd att acceptera. Regeringens främsta intressen är uppenbarligen inte att rädda miljön och skapa en anständig levnadsmiljö för människorna på jorden. En av kapitalismens mest grundläggande motsättningar är att koncentrationen av kapital ökar, samtidigt som produktionen blir allt mer samhällelig. Sveriges koldioxidutsläpp och utsläppsminskningar beräknas på den produktion som äger rum i Sverige. Skulle man istället räkna på konsumtionen i Sverige (d.v.s. räkna med produktion för Sverige utförd i ett annat land, och internationella transporter) skulle siffrorna för Sverige vara mycket högre. Poängen är att det är mycket svårt att dela upp utsläppen på nationer. Många av de människor som varit med och producerat våra saker bor i Kina eller i Indien eller i något annat land. Trots att detta är välkänt, trots att Sverige länge varit ett industrialiserat land med höga utsläpp och trots att det i dagsläget finns mycket goda möjligheter att minska utsläppen i Sverige, görs inte mycket mer än vad som krävs i de protokoll som med rätta kritiserats för att i högre utsträckning spegla stater som försöker få konkurrensfördelar gentemot varandra, än uppriktig omtanke om människor och miljö.

Det är lätt att tala om ”oss” i de industrialiserade länderna med en lång historia av höga utsläpp per capita, och ”dem” i den underutvecklade världen som nu håller på att höja sina utsläpp tillsammans med sin levnadsstandard. Denna uppdelning döljer dock något mycket viktigt. Just nu är tillväxt kopplat till utsläpp, både här och i Kina, men däremot inte automatiskt till utveckling och höjd levnadsstandard för majoriteten i landet. I Kina och Indien demonstrerar människor både mot försämrade ekonomiska förhållanden och mot miljöförstöring och sina regeringars klimatpolitik. Inte heller vi behöver ta parti för vår regering eller för de svenska företagen, och vi behöver inte ta på oss deras skuld. Däremot bör vi agera mot dem. Den pågående ekonomiska krisen har med all önskvärd tydlighet visat vilka i samhället som tvingas betala för systemets misslyckanden. Precis som vanligt folk i Kina och Indien, kommer vi att få ta fler konsekvenser av klimatförändringarna än de som styr över oss. När skördar förstörs och matpriserna stiger, kommer det att slå hårdast mot arbetarklassen i alla länder.

Vare sig de svenska eller de kinesiska politikerna handlar med folkets intressen för ögonen. Det är uppenbart för de flesta att makten ligger hos de ekonomiskt starka företagen, och att deras målsättning är att överleva och lyckas som företag. För att klara sig i konkurrensen måste de hela tiden öka sin produktion. Vad som produceras är i det sammanhanget oviktigt, så länge arbetet skapar profit. Samhällets produktion drivs av jakten på vinster och efterfrågan skapas med hjälp av en massiv marknadsföring av utbudet. Detta har skett genom en omfattande och systematisk överexploatering av både människor och miljö, och de oroväckande förändringarna i klimatet är en konsekvens av detta. De största företagens maktposition är också vad som hindrar oss från att agera för att vända utvecklingen. Av de tio största är nio olje- och bilföretag. Av Världsbankens energibidrag går 77 % till olje- och gasindustrin, 5 % går till förnyelsebar energi. Det största hotet mot vår framtid är vare sig klimatförändringarna eller kärnkraften, det är tron på att det här ekonomiska systemet måste överleva krisen.

Regeringen hävdar att deras klimatproposition är den mest ambitiösa i hela Europa, desto större anledning att följa efter dem till FN:s klimatkonferens i Köpenhamn i december och säga - det är inte tillräckligt! Ni är inte trovärdiga! Vi nöjer oss inte med mindre än en klimatpolitik som garanterar vår och våra medmänniskors framtid. Den ekonomiska politik vi ser idag är en politik som helgar privategendomen, accepterar vinstintresse som drivkraft i produktionen och påstår att en osynlig hand ska rädda oss ur både klimatkaos och ekonomisk kris. En politik som låter arbetslösheten växa trots att Saab och Volvo skulle kunna bygga vindkraftverk och elbilar. Problemen är stora men möjligheterna många – att utöka och ta bort avgiften på kollektivtrafiken och att renovera miljonprogramlägenheterna och göra dem energisnåla så allmännyttan blir ett hållbart föredöme vore en början.