KEYNES TVÅ ANSIKTEN Skriv ut
Skrivet av Chris Harman   

Både höger- och vänsterekonomer lyfter idag fram Keynes som svaret på den ekonomiska krisen. Men, eftersom hans teorier inte utmanar kapitalismens grunder är frågan om det inte är tid för de på vänsterkanten att erkänna Keynes svagheter?

“Alla lyder nu under den store ekonomen“. Så stod det i en artikel i Financial Times om John Maynard Keynes. Och så verkar det onekligen vara. Samma budskap har kommit från den dåvarande amerikanske finansministern Hank Paulson och Federal Reserves Ben Bernanke på högerkanten, och från personer som Larry Elliot och Graham Turner på vänsterkanten. Alla säger de att Keynes på 30-talet visade hur man förhindrar kriser, och att hans metoder kan fungera även idag.

Ett fundamentalt problem föreligger dock i detta budskap. Keynes visade inte hur man löser kriser på 30-talet. Vad han gjorde var att gå i skoningslös polemik med dem som menade att krisen kunde lösas genom att skära ner i arbetares levnadsstandard och att det hur som helst var ett pris värt att betala för att hålla marknadsekonomin igång.

Keynes argument om galenskapen i att förlita sig på att marknaden löser sina egna problem är fortfarande relevant. Den tidens traditionella ekonomer lutade sig mot den så kallade ”Say’s lag”, vilken hävdade att ett marknadssystem aldrig kan komma i kris – överproduktion är omöjligt eftersom varje gång någon köper något så säljs detta av någon.

Keynes gjorde en poäng som Karl Marx hade gjort 60 år tidigare – även om Keynes vägrade läsa mer än ett par sidor av Marx skrifter. Alla varor som produceras i ett marknadssystem kan bara bli sålda om arbetarna spenderar hela sin lön och kapitalisterna spenderar hela sin profit. Arbetare kan generellt inte undgå att spendera hela sin lön, men kapitalister kan välja att behålla sina profiter i banker eller i madrassen istället för att investera dem, eller spendera profiten på sig själva. I sådana fall uppstår ett gap mellan vad som producerats och vad som kan bli sålt.

Det fanns de som menade att fler varor skulle säljas, och att arbetslösheten skulle försvinna, om bara arbetarna accepterade lönesänkningar, och därmed tillät prissänkningar. Till dessa replikerade Keynes att en sådan lösning bara skulle leda till att arbetarna köpte färre varor, vilket i sin tur skulle leda till ytterligare lönesänkningar och ännu lägre konsumtion. Med detta argument underminerade han den traditionella hållningen som legitimerade att man inte gjorde någonting åt massarbetslöshet. Men, Keynes betraktade inte sina argument som antikapitalistiska; snarare var de ämnade att övertyga kapitalisterna om att acceptera förändringar som skulle möjliggöra systemets överlevnad.

Keynes skrev att hans teori var måttligt konservativ i sin innebörd och konsekvenser. Hans levnadstecknare, Lord Skidelsky, menade att Keynes förslag var anpassade för att ”ta hänsyn till företagsvärldens psykologi. I sin tillämpning var han onekligen mycket försiktig. Allt som behövdes var för den existerande staten att gå in och skapa höjda investeringar och ökad konsumtion. För detta krävdes två åtaganden.

För det första skulle staten sänka räntan. Detta skulle verka som en stimulans för rikare människor att spendera sina förmögenheter istället för att spara dem, vilket i sin tur skulle öka marknadsutrymmet för producenter, vilket i sin tur skulle stimulera företag till investeringar. Men Keynes var skeptisk till enbart monetära lösningar.

För det andra skulle stater själva spendera stora summor så att ekonomin växte, finansierat genom lån. Detta finansiella underskott skulle med tiden betala sig självt då skatteintäkterna ökade genom den växande ekonomin.

Men när det handlade om att implementera dessa förslag var Keynes alltid bekymrad över att göra kapitalisterna oroliga, eftersom det var kapitalisternas psykologi som bestämde huruvida investeringar skulle komma att ske eller ej. Följaktligen var Keynes förslag alldeles för milda till sin karaktär för att kunna ha löst den stora depressionen. Under tidigt 30-tal, då arbetslösheten steg med 100 procent, stödde han Lloyd Georges förslag till ett offentligt arbetsprogram vilket skulle se till att ökningen stannade på 89 procent. Han avrådde Roosevelt från att genomföra sociala och företagsreformer som länge varit behövliga i den händelse de kunde komplicera en återhämtning genom att störa affärsvärldens förtroende. En uppskattning är att ökade statliga utgifter på ungefär 56 procent skulle krävts för att återskapa de tre miljoner jobb vilka skulle skapat full sysselsättning under depressionens djupaste sänka. En sådan massiv utgift möjliggjordes inte av Keynes gradvisa metoder, eftersom den hade lett till en kapitalflykt utomlands, ökade importer, ett underskott i betalningsbalansen och en brant ökning av räntan.

I vissa delar av hans mest centrala verk, The General Theory of Employment, Interest and Money, inser Keynes nästan att hans förslag var av för måttlig karaktär för att fungera. Han antydde att någonting fundamentalt i själva det ekonomiska systemet var orsaken till de minskade investeringarna – en minskning i ”investeringars marginaleffektivitet”. Denna idé har vissa likheter med Marx teori om profitkvotens fallande tendens, och antyder att det finns fundamentala problem i själva det kapitalistiska systemet som inte kan lösas genom att justera räntor eller ökade statliga utgifter. Detta ledde Keynes till hans mest radikala konstaterande; ”att en någorlunda omfattande socialisering av investeringar kommer att visa sig vara det enda sättet att komma nära full sysselsättning”. Varken Keynes själv eller hans efterföljare följde upp dessa insikter. Istället försökte hans efterföljare, precis som Keynes själv, att anpassa sina förslag så att de skulle passa det kapitalistiska systemet.

Dagens nykonverterade keynesianer i USA, Storbritannien och i de europeiska regeringarna har för avsikt, precis som Keynes, att rädda kapitalismen från sig själv. Det betyder att de kommer att låta resten av oss betala för att hålla kapitalisterna vid gott mod. Dagens vänster-keynesianer har ett val: antingen följer ni denna ansats och letar endast efter lösningar som håller kapitalismen vid liv, eller så tar ni Keynes mer radikala insikter på allvar och förenar er med marxister i att utmana kapitalets kontroll över ekonomin.


Översättning: Mattias Nylund

Tidigare publicerad i Socialist Review nr 230, november 2008