PENGARS VÄRDE Skriv ut
Skrivet av Socialist Review   

Hur förhåller sig miljarderna som försvunnit i börsrasen till resten av det kapitalistiska systemet?

Joseph Choonara återgår till Marx för att förklara.

Stackars pengar. De senaste månaderna har de ”injicerats” in i marknader, ”förstörts” i finansiella härdsmältor och kollapsande aktiemarknader; de har ”devalverats” och ”revalverats” och skickats runt i ett allt mer oöverskådlig spindelnät av kapital.

Finanskrisen väcker frågor. Ta till exempel begreppet ekonomisk ”bubbla”. Tillgångar som aktier eller fastigheter mångdubblas på några år och sedan ”spricker” bubblan. Men detta antyder att bubblan existerar i relation till något annat, något ”verkligt” mått av värde. På samma sätt kan vi fråga oss hur ”pappersvärdet” som rensats bort från aktiemarknaden relaterar till det förmodat ”verkliga värdet” som lurar någonstans i bakgrunden?

Det var frågor som dessa som sysselsatte Adam Smith (1723-1790) och de stora klassiska ekonomerna. Under denna tidsperiod höll kapitalistklassen fortfarande på att etablera sig gentemot den jordägande klassen, ekonomerna gav förklaringar och ett försvar för kapitalismen i denna kamp. Dessa ekonomiska pionjärer letade efter en måttstock för att mäta värde, en gemensam nämnare. Denna gemensamma nämnare fann de i det mänskliga arbetet. ”Arbetet”, skrev Smith, ”är den verkliga måttstocken på alla varors bytesvärde”.

Karl Marx arbetade vidare på de klassiska ekonomernas teorier, ur dessa formulerade han en betydligt mer avancerad arbetsvärdelära. Han visade att kapitalismen, nu det dominerande produktionssättet i England, skapade en gemensam måttstock för värde i något han kallade ”det samhälleligt nödvändiga arbetet”.

Det är inte den enskilde individens arbete, eller hur mycket det kostar att producera en viss vara, som bestämmer dess värde. Värdet bestäms av mängden arbete som krävs av en typisk arbetare som använder den teknik och utrustning som finns tillgänglig i samhället vid en viss historisk tidpunkt. Dessa antaganden verkade förnuftiga i en tid när maskinerna och arbetsdelningen hade förenklat produktionen och gjort hantverkaren till en lönearbetare i massarbetarklassen.

Denna typ av arbete kan mätas i timmar och till och med i sekunder. Värdet av maskiner och råmaterial som används i produktionen kan också mätas. Dessa kallas för ”dött arbete” – det kristalliserade arbetet av tidigare arbetare. Maskiner får alltså värde när arbetare tillverkar dem av järn, på samma sätt som järn själv får värde när det smälts ner.

När råmaterial används överförs dess värde till de varor som tillverkas av råmaterialet. Detsamma gäller med maskiner: en maskin som kostar 10000 kronor och håller i 10 år, om andra faktorer är konstanta, adderar 1000 kronor till varornas värde för varje år. Därmed gör kapitalisten varken en vinst eller en förlust på ”dött arbete”. Det kostar kapitalisten lika mycket pengar att köpa råmaterialet och maskinerna som det värde de överför till de producerade varorna.

Det förhåller sig dock annorlunda med mänskligt, levande arbete. Kapitalisten får en hel dags arbete från varje arbetare. Men arbetaren behöver bara tillräckligt i lön för att han ska kunna komma tillbaka och arbeta nästa dag. Arbetaren kanske jobbar åtta timmar men producerar värdet av sin lön på bara fyra timmar. Det är endast levande arbetskraft som kan ”expandera” – skapa nytt, obetalt värde för kapitalisten. Levande arbete är källan till profit och att försöka klämma ut så mycket profit som möjligt av arbetskraften kallas ”exploatering”.

Profitkvoten

Kapitalister är inte kunniga i marxistisk ekonomi. För kapitalisten förefaller det som om alla hans investeringar ”skapar” värde, både maskiner och arbetare. Så det verkar helt logiskt för en kapitalist att investera i en ständigt ökande mängd maskiner, datorer och fabriker.

Även om kapitalisten hade läst Kapitalet skulle han fortfarande tvingas ackumulera dött arbete. Genom att investera i dött arbete blir arbetarna mer produktiva, vilket reducerar den totala mängden arbete i varje vara. Kapitalister konkurrerar genom att tillverka sina varor billigare och en kapitalist som inte spelar med går snart i konkurs. Den kapitalist som investerar först kan vinna kampen om konkurrensfördelar så investeringar är helt rationella för en enskild kapitalist. För systemet som helhet är effekterna negativa. På lång sikt ackumuleras en växande andel dött arbete i jämförelse med andelen levande arbete som exploateras.

Om dött arbete växer snabbare än levande arbete, som är källan till profit, måste kapitalisten få färre ören i profit för varje krona som investerats. Med andra ord faller profitkvoten (se faktaruta). Eftersom profitkvoten styr hur snabbt systemet kan expandera verkar dess fall vara ett hot mot det kapitalistiska systemet.

Vad kan kapitalistklassen göra för att öka profiterna? Den kan öka utsugningen av arbetarna, om arbetarna arbetar längre för lägre lön, producerar de mer värde för kapitalisten och får mindre för egen del. Men det finns gränser för hur långt lönerna kan pressas ner, till slut skulle arbetare dö av utmattning eller svält, och vi kan anta att de skulle göra motstånd långt innan dess.

Det andra sätt som kapitalistklassen kan återhämta sig på är via kriser. Under en kris samlas varor, inklusive dött arbete som köpts av kapitalister, i lager och reas ut. Företag som fallerar köps upp billigt av konkurrenterna. Arbetarna drabbas av arbetslöshet och lönesänkningar. Investeringar av alla de slag minskar i värde vilket leder till att profitkvoten ökar igen.

Ju större problemen är, desto mer förstörelse krävs för att lösa dem. Men då kapitalismen åldras blir företagen allt större då de ackumulerar värde genom att ta över varandra. Om dessa gigantiska företag går under hotar de att dra med sig hela samhällsekonomin. Krisen som den ”beska medicinen” blir allt farligare för ekonomin så stater går in och räddar företag som inte fungerar för att skjuta upp krisen.

Profitkvotens Fallande Tendens

Föreställ dig att en arbetare producerar 100 kr i värde under en dag men får bara 50 kr i lön. Ifall produktionen även krävde 100 kr i “dött arbete” (produktionsmedel) varje dag, då är det totalavärdet som producerats 200 kr (100 kr i levande arbete och 100 kr i dött arbete) och kapitalistens totala investering 150 kr (50 kr i löner och 100 kr i produktionsmedel). Kapitalisten har gjort en profit på 50 kr (dessa siffror gäller per arbetare och vi antar att antalet arbetare är oförändrat).

50 kronor i profit på 150 kronors investering är inte dåligt. Det betyder att kapitalisten kan fördubbla investeringarna var tredje dag genom att återinvestera profiterna.

Anta nu att vår kapitalist investerar mer i råmaterial och maskiner. Nu använder sig arbetaren av 400 kr i “dött arbete”. Produktionens samlade värde blir därför 500 kr. Investeringarna ligger på 450 kr och vinsten är fortfarande 50 kr (Mängden exploaterad levande arbetskraft är oförändrat).

En profit på 50 kr på en 450 kronors investering är inte så bra. Det tar nu nio dagar att fördubbla investeringarna. Profitkvoten, vad kapitalisten får tillbaka på varje investerad krona, har fallit.

Men dessa förändringar i produktionen är rationella för den enskilde kapitalisten om de, på kort sikt, ökar hennes konkurrenskraft.

Så om arbetaren i början producerade 100 enheter per dag är värdet på varje enhet 2 kr (ett totalt värde av 200 kr, delat på över 100 enheter). Ifall de efter investeringarna producerade 500 enheter, har värdet på varje enhet fallit till 1 kr (500 kronor fördelat över 500 enheter).

Den kapitalist som är först ute med att göra denna nya investering kommer att klara sig bäst i konkurrensen. Hon kan konkurrera ut konkurrenterna genom att exempelvis bara ta 1.90 kr per enhet och ta marknadsandelar. Det är bara när konkurrenterna börjar göra samma sak och investera i den nya teknologin som marknadspriset per enhet kommer att sjunka ner till 1 kr, vilket pressar ner profitkvoten.

Svindlare och profet

Finansvärlden är en viktig del av kapitalismen. Marx sa om finansvärlden att den är både profet och svindlare. Tack vare den kan kapitalismen expandera snabbare, men den är även en källa till instabilitet och kriser.

Banker tillåter några kapitalister att spara profiter som de inte omedelbart kan investera, vilket innebär att andra kapitalister kan investera profiter som de ännu inte har. Ifall man ser kapitalismen som en ballong, där olika företag är målade på dess yta, fungerar kredit som luft som pumpas in i ballongen. När ballongen expanderar ökar ytspänningen. Krediter och skulder binder samman de olika företagen, ett nålstick kan få hela ballongen att spricka.

Det finansiella systemet ger dynamik till kapitalismen men är samtidigt kopplat till nya värden som producerats av levande arbete. Kreditexpansionen får inte förlora kontakten med produktionen av värden. Om du skall fortsätta pumpa mer luft in i en ballong måste du till slut ha en ballong gjord av mer gummi.

Finans och profitkvoten

Det överväxta finanssystem vi ser idag är resultatet av förändringar i kapitalismen det senaste århundradet. Den stora depressionen på 1930-talet och andra världskriget innebar kapitalförstörelse och omorganisering av kapital på en enorm skala, vilket banade vägen för kapitalismens gyllene era under 1950-talet och 1960-talet. På 1970-talet satte fallande profitkvoter stopp för denna expansiva period. Den härskande klassen svarade med att attackera arbetarna för att få upp profitkvoten. Lönsamheten återställdes delvis men inte till den nivå som gällt under den gyllene eran. För kapitalister med överskott på kapital framstod det som mer lönsamt att pumpa in det i finanssystemet istället för i verklig produktion. Detta innebar utlåning till banker, vissa stater och direkt till konsumenter.

Arbetare dras med in i det finansiella systemet både som en källa till pengar (besparingar, pensionsfonder) och till lån. Personliga skulder har gjort det möjligt för kapitalister att hålla nere lönerna samtidigt som arbetarna kunnat konsumera mer av de varor som de producerar. Lånebubblan var det som höll systemet igång. Vågor av ”finansiella innovationer” gjorde att bolåneskulder kunde paketeras om och sedan köpas, säljas och spekuleras på.

I kasinot

De finns stora delar i systemet som har lite skönjbart socialt värde, och dessa har ökat i takt med expansionen av det finansiella systemet. Aktiemarknaden är det bästa exemplet. Marx kallade dessa marknader för ”fiktivt kapital”. Kapital är enkelt uttryckt värde som expanderar genom exploatering av levande arbete. Vad är då fiktivt kapital?

Ifall jag köper aktier i ett bolag och om pengarna jag sen betalar investeras i löner och maskiner, då används pengarna som verkligt kapital. Som kompensation får jag ett papper som ger mig rätt till företagets framtida profiter. Men pappret är inte i sig självt kapital, men trots detta finns det enorma marknader som bara existerar för att handla med dessa papperslappar. Priset på dessa papper kan ligga långt ifrån de verkliga värden som finns i företagen. Detta är ett exempel på en marknad i fiktivt kapital.

Om nu börsen kollapsar och mina papper blir värdelösa, förstörs inga verkliga värden (även om det nog inte känns så när din pension försvinner i kraschen). Det är bara om företaget självt går i konkurs som verkligt värde förintas.

Börsen är bara det mest synliga sådana exemplet. Ett annat är 50 biljonersmarknaden i försäkringar som skall skydda mot risken att lån inte återbetalas. Denna har blivit en enorm spekulationsarena. Ifall företag mäter profiten genom att subtrahera priset för sådana tillgångar i början av året från priset vid årets slut kan sådana spekulationer ge en illusion av lönsamhet, åtminstone en tid.

Precis som studier av den mänskliga kroppen bygger på att analysera dess sjukdomar, så bygger en studie av kapitalismen på att analysera dess kriser. Nu när patienten är sjuk kan vi förstå vad som höll henne frisk. De underliggande problemen i den verkliga ekonomin och svårigheterna med att lösa dessa genom en kris innebar att problemen fick fortgå. Det är som att bekämpa en tumör med aspirin. Sjukdomen har växt och förändrats i kroppen, när den inte längre kan hanteras med smärtstillande, uppenbarar sig sjukdomen desto snabbare.

Den visar sig själv först i finansmarknadens och det fiktiva kapitalets kaos. Men dessa är symptom, och att behandla dem är inte en bot. Sjukdomen ligger djupare än så vilket vi kommer att få se de närmaste månaderna. Sjukdomen har sin grund i jakten på profit, en drift som nödvändigtvis driver systemet i kris, gång på gång. Det är kapitalismens kris.

 


Översättning av Mattias Börjesson

Tidigare publicerad i Socialist Review,
nr 230, november 2008