HUR HAR DEN EKONOMISKA KRISEN UPPSTÅTT? Skriv ut
Skrivet av Mattias Börjesson   

Så var det dags för ytterligare en av kapitalismens återkommande ekonomiska kriser. Under den tidigare högkonjunkturen 2004-2006 förutspådde de borgerliga ekonomerna som vanligt att tillväxten skulle vara fortsatt stark i många år framöver. De mer försiktiga talade visserligen om att vi kunde vänta en viss avmattning i den svenska ekonomin inom några år, men att den grundläggande ekonomin var stark och effekterna av en global kris fanns inte med i framtidskalkylerna.

Mattias Börjesson analyserar krisen ur ett historiskt perspektiv.

Kapitalistiska ekonomier har alltid genomgått stadier av högkonjunkturer och lågkonjunkturer. Det viktiga är hög och lågkonjunkturernas styrka: vissa historiska perioder som 1940-1975 präglades av mycket kraftiga expansionsfaser och milda kriser. Sedan 1970-talet har den generella tendensen varit att expansionsfaserna blivit allt svagare medan kriserna blivit allt värre, om vi tittar på världsekonomin i sin helhet. De senaste kriserna 19911 och 2001 var dock förhållandevis milda, vilket tycktes visa att den nyliberala medicinen hade lyckats besegra 1970-talets stagflation2. 2008 drabbades världsekonomin av en allvarlig ekonomisk kris, som snabbt verkar utveckla sig till den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. Den föregående periodens nyliberala politik lyckades alltså bara tillfälligt hålla tillbaka krissymptomen, och verkar på lång sikt faktiskt ha förvärrat de underliggande strukturproblemen i världsekonomin.

För att förstå den nuvarande ekonomiska krisen måste vi gå tillbaka till 1970-talet. Efter en ekonomisk boom 1940-1975, gick hela världsekonomin in i en djup ekonomisk kris. Även Sverige drabbades hårt av oljekriser, varvskrisen och hela den efterföljande ekonomiska strukturomvandlingen, tusentals jobb rationaliserades bort. Krisen var ett resultat av sjunkande profiter i hela det kapitalistiska systemet, och dessa sjunkande profiter hade ytterst sin grund i att det fanns allt färre ekonomiska sektorer som kunde suga åt sig kapitalöverskottet i ekonomin. Europa och Japan hade återuppbyggts, de väldiga investeringarna i infrastruktur, vapen och ny masskonsumtion, var redan gjorda3 och det blev svårt att hitta nya områden för vinstgivande investeringar. Denna kris fick omfattande politiska konsekvenser i hela världen och innebar ett slut på kapitalismens mest framgångsrika fas i världshistorien. Den i Sverige tidigare så framgångsrika kompromissen mellan kapital och arbete, där kapitalisterna fick höga profiter och arbetarna reallöneökningar och en allomfattande välfärdsstat, kunde inte upprätthållas i en tid av sjunkande profiter. Kapitalet svarade med en gammal beprövad metod, att försöka öka profiterna genom att hålla nere lönernas andel av bruttonationalprodukten. Detta lyckades olika väl i olika länder, men i Sverige var kapitalet framgångsrikt i att pressa ner lönerna. Man kan dela in det svenska svaret på krisen i två faser. Mellan 1975 och 1990 försökte man lösa krisen via reallönesänkningar (främst indirekt via hög inflation och devalveringar) i kombination med en statlig ekonomisk stimulanspolitik, att öka Sverige konkurrenskraft och samtidigt hålla uppe efterfrågan i ekonomin.

I USA fördes en liknande politik med skillnaden att Reagans ekonomiska stimulans nästan uteslutande bestod av militära rustningar. För Sveriges del var det först efter 1980-talets bolånebubbla spruckit och efter 1990-talets ekonomiska depression, som exportindustrin och senare den inhemska efterfrågan, kunde ta fart igen. Efter 1990 har Sverige genomfört en statlig ekonomisk åtstramningspolitik, med stora överskott i de offentliga finanserna4, i kombination med reallöneökningar, vilken varit ett resultat av kraftigt stigande produktivitet. Perioden 1995-2008 har varit mer framgångsrik för svensk ekonomi än perioden 1975-1995, dock inte på långa vägar så framgångsrik som perioden 1945-1975.

Krisernas uppkomst

De senaste 30 åren har kapitalistiska stater tävlat med varandra i att pressa ner reallönerna mest. De som varit mest ”framgångsrika” som USA, Tyskland och Sverige har under vissa perioder klarat sig bättre i förhållande till konkurrenterna, men denna politik kan bara långsiktigt förvärra de ekonomiska strukturella problemen som skapade krisen på 1970-talet. Även om vi sett en reallöneökning i Sverige det senaste decenniet, ligger dessa inte i proportion till produktivitetsutvecklingen. Detta innebär att lönernas andel har fortsatt att minska i relation till företagens vinster, och därmed har lönernas andel av bruttonationalprodukten fortsatt att falla. Detta har successivt skapat ett allt större efterfrågeunderskott i ekonomin, arbetarna kan konsumera en allt mindre andel av vad de producerar.

För att förstå varför detta är ett problem måste vi förstå hur ekonomin fungerar och varför kriser uppkommer. Enligt 1700-talsekonomen Say var egentligen kriser omöjliga, allt som producerades skulle komma att konsumeras eller investeras i ekonomin igen. Ifall någon väljer att spara, arbetare eller kapitalist, kommer dessa kapital att sättas i rörelse och användas av en låntagare för ny konsumtion och nya investeringar. Marx uppmärksammade dock att ifall inte kapitalisterna använde sitt överskott till produktiva investeringar skulle det skapas ett efterfrågebortfall i ekonomin vilket leder till en ekonomisk kris. Marx härledde detta bortfall till att profiterna sjunker i en högkonjunktur. Bristen på arbetskraft, råvaror och land driver upp priserna, vilket underminerar profiterna. I den ekonomiska krisen kommer arbetslöshet och kapitalförstörelse till slut leda till att profitnivån stiger, vilket öppnar upp för en ny expansiv ekonomisk cykel. Marx försökte också visa att kriserna under kapitalismen successivt skulle bli allt djupare. Kapitalismens logik kräver allt större investeringar i produktivkrafter (maskiner exempelvis) och dessa blir allt större i förhållande till investeringarna i arbetskraft. Eftersom profit skapas ur arbetskraften, kommer detta på sikt leda till att profitkvoten faller. När profiterna blir lägre över tid, kommer allt mindre kapital att investeras i produktiva investeringar, vilket gör att hela kapitalismen drabbas av en ekonomisk stagnation. Keynes visade på 1930-talet att om efterfrågan inte hålls uppe under lågkonjunkturer och ekonomin drabbas av deflation, kan det vara mer lönsamt för kapitalisterna att vägra låna ut sitt kapital eller vägra göra ekonomiska investeringar, varför hela ekonomin drabbas av ett strukturellt efterfrågebortfall, vilket i sin tur kan leda till en ekonomisk depression. Profitkvotens fallande tendens i kombination med en deflationsspiral är de spöken som idag utgör de största hoten för världsekonomin.

Ifall lönerna minskar i relation till profiterna kommer arbetarnas köpkraft att minska. Om kapitalisterna inte använder sina profiter till produktiva investeringar drabbas hela ekonomin av ett strukturellt efterfrågeunderskott. Då profitnivån sedan 1970-talet varit låg har en allt större del av det ackumulerade kapitalet inte använts i produktiva investeringar, utan har skickats jorden runt i jakt på spekulativa vinster genom aktier, valutor, råvaror och bostäder. Dessa bubblor kan tillfälligt skapa tillräcklig efterfrågan i världsekonomin för att skymma de verkliga problemen. När alla dessa bubblar slutligen sprack 2008 fanns det egentliga inga alternativ till statliga stimulanspaket för att hålla upp efterfrågan, då kreditkrisen hotar att dra ner hela ekonomin i en mångårig kris.

Vad sker härnäst?

Bankernas kollaps i USA sände chockvågor genom hela det kapitalistiska systemet, vilket tvingat stater världen över att gå in och stödja och ibland nationalisera ”sina” banker. För Sveriges del med 1900-talskrisen i färskt minne är detta ingenting nytt, bara i att kreditförlusterna nu är större och i världsformat. Länder som USA, Storbritannien och Japan upplever sin värsta kris sedan andra världskriget, för Japans del dubbelt så illa då landet varit i en ekonomisk stagnation sedan landets bostadsbubbla sprack 1990. USA försöker nu via en keynesiansk stimulanspolitik motverka krisen. Kommer dessa åtgärder att lyckas? För det första är statens andel av ekonomin idag mycket större än under 1930-talets depression, det finns alltid ett statligt golv av efterfrågan som ekonomin inte kan sjunka under. Det gör det troligt att en depression så som den utvecklades under 1930-talet kan undvikas, även om det inte kan uteslutas, Sverige upplevde exempelvis en depression under 1990-talets början. Även om en stimulanspolitik kan förhindra en total katastrof finns dock inte mycket som talar för att statliga ingripanden verkligen kan dra hela världsekonomin ur krisen. Även om staten i teorin skulle kunna skapa efterfrågan stor nog att göra slut på krisen är det inte troligt att en sådan politik kommer att genomföras, det skulle kräva ett massivare program för investeringar och reglering av kapitalismen än något vi sett sedan andra världskriget. Det finns mäktiga kapitalistiska intressen som kommer att kämpa emot en sådan politik, varför stimulansåtgärderna antagligen kommer att vara otillräckliga. När Japan under 1990-talet underbalanserade budgeten med en statlig stimulanspolitik misslyckades man med att skapa stabila perioder av ekonomisk expansion. Istället var det världsekonomins expansion efter 2001 som gjorde att Japan till slut kunde ta sig ur krisen. Krisen idag är världsomfattande och det finns ingen efterfrågan som på global nivå åter kan få igång världsekonomin.

Det troligaste scenariot det närmaste decenniet är alltså ingen ekonomisk kollaps som 1930-talet, men heller ingen period av ekonomisk expansion, utan en period av långvarig ekonomisk stagnation. Sverige har drabbats av kreditkrisen i lägre utsträckning än exempelvis USA och Storbritannien, men det massiva efterfrågebortfallet i världsekonomin har drabbat ekonomin hårt. Detta kommer att skapa en massiv arbetslöshet som fortsätter pressa ner arbetarklassens löner. Det i sin tur kommer att skapa en motkraft av massiva protester, strejker och förnyad facklig kamp. Arbetarklassen skall inte betala priset för en ekonomisk politik som man redan lidit under i 30 år. Endast en offensiv politik för offentliga investeringar i välfärd och trygghet kan stoppa dagens neråtgående spiral, förhoppningsvis kan arbetarrörelsen med förnyad kraft komma med ett alternativ till den nyliberala kapitalismens spekulationsekonomi, som idag ligger i ruiner.

1 Krisen 1991-1993 var dock den värsta Sverige upplevt sedan 1930-talet, Sverige och Finland är exceptionella i att krisen 1991 utvecklades till långvariga depressioner i båda länderna.

2 Stagflation, beteckning på kombinationen av hög inflation och ekonomisk stagnation tillsammans.

3 När en stor investering gjorts, t.ex. en väg eller hus ett kan dessa inte längre suga upp mer kapital, de behöver bara underhållas, men detta uppgår bara till avskrivningskostnaderna (förslitning+räntor). I USA har man dock de senaste 30 åren inte avsatt tillräckligt i underhåll, varför landets infrastruktur är i behov av mycket stora investeringar, en sådan massiv satsning skulle kunna mildra nuvarande kris. Investeringarna i informationsteknologi gav en ny investeringsvåg på 1990-talet, men efter 1997 har de sjunkit kraftigt och i jämförelse med infrastrukturinvesteringarna 1945-1975 var de betydligt mindre.

4 Det så kallade överskottsmålet på 2 procent av BNP under en konjunkturcykel har i praktiken inneburit att staten har hållit ner efterfrågan i ekonomin. Det återstår att se om denna politik kommer att upprätthållas under krisen i ljuset av regeringen Reinfeldts skattesänkningar.