INGEN TALARSTOL ÅT SVERIGEDEMOKRATERNA Skriv ut
Skrivet av Administrator   

Amanda Dübeck granskar Sverigedemokraternas historia, deras influenser och vilket slags parti det är idag, samt hur den antirasistiska rörelsen bör bemöta dem.

 

Högt uppsatta Sverigedemokrater som sjunger nazistiska kampsånger och Sverigedemokratiska representanter som gör grova rasistiska uttalanden var vad som fångades med dolda mikrofoner när tre journalister från radioprogrammet Kaliber bestämde sig för att granska Sverigedemokraterna.

Uttalanden som att folk från Afrika och Afghanistan ”kommer ibland med 2 000 parasiter i sin kropp. Våra hundar har inte så många, men de sitter i karantän...” och en man som pratar om hur han måste byta hela golvet om sonen får besök av en kamrat med somalisk bakgrund, är bara ett par exempel.

Omedelbart efter avslöjandena kommer partiledaren Jimmie Åkessons mycket förutsägbara lögner och bortförklaringar. Han tycker inte att uttalandena är rasistiska, samtidigt som han påstår att de är ”undantag”. Men enligt de tre reportrarna, som under ett halvt års tid följt Sverigedemokraterna i Göteborg, Malmö och Stockholm, förekommer rasistiska uttalanden på en tredjedel av partiets möten.
Avslöjandena och förnekandet följer ett numera välkänt mönster. Sverigedemokraterna har sedan de bildades konsekvent förnekat att de skulle vara rasister. Förklaringen till det är enkel -folk gillar inte rasism, och man framstår inte som respektabel om man är en rasist.

Sprungna från den nazistiska rörelsen

Sverigedemokraterna har även konsekvent förnekat något som helst samröre med nazister. ”Det skulle vara en total katastrof för oss. Nu finns det ju tack och lov ingen i ledande ställning som någonsin varit inblandad i något sånt.” sade styrelseledamoten Niklas Krantz 1990. Det året hade 37,5 % av medlemmarna i Sverigedemokraternas partistyrelse dokumenterade kopplingar till nazistiska organisationer.
. Kaliber, Sveriges Radio P1, 090329

Sverigedemokraterna bildades ur den rasistiska organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS). I april 1979 publicerade Per Engdahl (svensk fascisms “grand old man” som varit aktiv i den fascistiska rörelsen ända sedan 1920-talet) en artikel där han argumenterar för att rasbiologin borde slopas, och att man istället borde fokusera på kulturella skillnader mellan “vi” och “dem”.

Tre månader senare bildas BSS. Alla grundarna kommer från olika nazistiska grupper som Nordiska Rikspartiet och Nysvenska Rörelsen. 1988 omvandlas organisationen till ett parti, Sverigedemokraterna. Bland grundarna återfinns flera av de nazister som var med och bildade BSS och den kände nazisten Anders Klarström valdes till partiledare.

Städa fasaden

År efter år bestod partistyrelsen till stor del av aktivister från nazistorganisationer. Partiet låg även bakom en stor del av spridningen av vit makt-musik på 1990-talet och man rekryterade aktivt sina medlemmar från skinnskallerörelsen. Samtidigt förnekade partiet utåt att det hade något med nazister att göra.

1995 valdes Mikael Jansson till ny ordförande. Då hade fortfarande 42 % av partistyrelsens ledamöter kopplingar till nazistorganisationer. Men till skillnad från de flesta andra Sverigedemokrater hade Jansson inte fått sin politiska skolning i fasciströrelsen, men i Centerpartiet, ett etablerat parti. Han förstod att en ansiktslyftning behövdes om partiet skulle kunna vinna den trovärdighet och massuppslutning de hoppades på.
Sättet man skulle göra detta på var att sätta de offentliga representanter som var kriminella eller nazister i bakgrunden. En av hans första åtgärder var att införa uniformsförbud på offentliga möten och demonstrationer. Detta meddelande var man tvungna att upprepa i partiets interna bulletiner i 3 års tid innan alla medlemmarna hade fattat vinken.

Eurofascism

Den här strategin är varken något nytt eller något som Sverigedemokraterna är ensamma om. Den fascistiska rörelsen har alltid varit baserad på att å ena sidan låtsas följa de demokratiska spelreglerna och å den andra sidan bygga upp våldsamma gäng som terroriserar och använder sig av politiskt våld mot de svaga i samhället.

Sedan ett par årtionden tillbaka har flera sådana partiet blomstrat upp i Europa. Den främsta hjärnan bakom det som brukar kallas Eurofascism är Jean-Marie Le Pen, ledaren i det ökända Front National i Frankrike. Denna strategi går ut på att byta uniformer och stövlar mot slips och kavaj som ett sätt att vinna massuppslutning. För att uppnå denna massuppslutning är det nödvändigt att tvätta bort naziststämpeln, som de allra flesta självklart har fruktansvärda associationer till. Vägen dit är att bete sig som ett respektabelt, ”normalt” parti samtidigt som man tar tillvara rasismen och motståndet mot invandrare.

Sverigedemokraterna har haft täta kontakter med Le Pen och Front National, som bland annat finansierat valkampanjer åt partiet. De har även varit med i nätvarket ”Euro-Nat” som blandade Eurofascistiska partier med mer tydligt traditionella fascistiska och antisemitiska organisationer. Varje gång Sverigedemokraternas band till något av dessa partier eller nätverk har avslöjats i svensk media, har de låtsats som om de inte vetat något om dessa organisationers rasistiska och fascistiska natur och försökt tona ned samarbetet.

Förvirring

Både inom den antirasistiska rörelsen och i den offentliga debatten finns en del förvirring kring vad Sverigedemokraterna är för ett parti och hur vi kan bemöta dem. Sverigedemokraterna har på många sätt lyckats med sin strategi att inte bara förneka sin nazistiska bakgrund utan också att få många att tro på deras påståenden om att de inte är rasister, eller ens främlingsfientliga.

Sverigedemokraterna har hela tiden arbetat efter en medveten strategi för att kunna framstå som respektabla. På grund av att motståndet mot dem varit ofokuserat och splittrat har de till stor del lyckats. Det är hög tid att den antirasistiska rörelsen samlar sig och kallar Sverigedemokraterna vid dess rätta namn - ett rasistiskt parti. Det är samma gamla skiva även om ordet ”ras” idag bytts ut mot ordet ”kultur”.

När Sverigedemokraterna i valet 2006 fick stora framgångar, 2,9 % i riksdagsvalet och representation i ungefär hälften av landets kommuner, var det många som blev överraskade och tagna på sängen. De opinionsmätningar i slutet av 2008 och början av 2009 som visade att partiet kunde komma över 4 %-spärren visar att den antirasistiska rörelsen behövs mer än någonsin. Den överväldigande majoriteten av Sveriges befolkning är antirasister och vi har alla möjligheter att stoppa dem och bör inte låta oss skrämmas till tystnad.

Ingen talarstol åt rasisterna

Det är viktigt att aldrig låta någon glömma bort vad som ligger bakom Sverigedemokraternas fasad. Antirasister måste hela tiden peka på partiets kopplingar till den nazistiska rörelsen och partiets rasistiska natur och på så sätt stämpla Sverigedemokraterna för vad de är. Sverigedemokraterna är ett parti som önskar sig ett homogent och etniskt rensat Sverige. Mikael Jansson, som idag sitter i Göteborgs kommunfullmäktige, har till exempel uttalat att ”Vi är inte för något frivilligt återvändande. Vi är för att de här människorna ska repatrieras, de som har asylinvandrat från främmande kulturer”.

Gång på gång kommer avslöjanden som visar att partiet inte ändrat sig även om de lärt sig att uppträda mer städat utåt. Förra året avslöjades att flera av partiets representanter även var medlemmar i eller hade skänkt pengar till en nazistorganisation. En av dessa var Göran Lagrot, som trots avslöjandet

Citerad i Larsson & Ekman, 2001 (s.166).fortfarande sitter som partiets ersättare till kommunfullmäktige i Göteborg. Inför valet 2006 avslöjades att sex representanter hade kopplingar till nazistorganisationer. Tre av dessa sitter fortfarande kvar.
Man kan varken tiga ihjäl Sverigedemokraterna eller vinna över dem med debatt. Ett parti som medvetet och systematiskt ljuger kan man inte föra en saklig debatt med. Sverigedemokraterna arbetar för att framstå som ett respektabelt parti bland alla andra men de är något helt annat.

Det enda man uppnår med att ge Sverigedemokraterna utrymme är att de får en plattform och en talarstol för att nå ut med sitt rasistiska och islamofobiska budskap till en större publik. Därför är det viktigt att den antirasistiska rörelsen enas om principen att inte ge någon talarstol åt Sverigedemokraterna i offentliga debatter, i skolor, på universitet eller på gator och torg.

Som svar på detta skriker självklart Sverigedemokraterna på yttrandefriheten. Detta är ingen ny debatt. Även på 1930-talet ansåg liberaler att fascismens framväxt kunde stoppas genom en fri debatt. Men fascismen är en specifik politisk rörelse vars mål är att nedmontera demokratin. En växande rasistisk rörelse innebär en begränsad rörelsefrihet samt minskad yttrande och religionsfrihet för muslimer, judar, homosexuella, fackföreningar och socialister. Sverigedemokraterna vill använda sina friheter för att inskränka friheterna för alla andra och detta måste vi reagera mot. De vill inskränka religionsfriheten genom att förbjuda moskéer, och de vill inskränka friheterna för och kasta ut dem som inte passar in i partiets bild av ”det svenska”.

En bred och samlad rörelse

Det som behövs för att kunna vinna mot Sverigedemokraterna, och även mot de öppet nazistiska grupper som utför våldsangrepp mot vänsteraktivister, invandrare och muslimer, är en bred och samlad antirasistisk rörelse som kan konfrontera dem. Erfarenhet från andra länder, som till exempel England, Norge och Danmark visar att det går att vinna genom att samla en bred gräsrotsrörelse bestående av vänstern, fackföreningar, trossamfund och många fler.
I Göteborg finns nu ett initiativ, Göteborg mot rasism, som försöker göra just detta, och på flera andra håll i landet har både nazister och Sverigedemokrater mött motstånd. I Malmö till exempel försökte partiet i höstas hålla ett flertal torgmöten men blev varje gång mött av upptill 500 motdemonstranter som buade ut dem.

Genom att vara många som gemensamt visar att vi inte accepterar att de sprider sin hatpropaganda på gator och torg och i debatter kan vi trycka tillbaka dem och knäcka deras självförtroende. Vi vet att majoriteten av befolkningen är mot rasism och den antirasistiska rörelsen måste jobba för att mobilisera detta motstånd.

 


Källor:

Kaliber, Sveriges Radio P1, 090329
Kaliber, Sveriges Radio P1, 090405
Stieg Larsson och Mikael Ekman: Sverigedemokraterna – Den nationella rörelsen. Ordfront/Expo 2001.
Richard Slätt (red): Sverigedemokraterna från insidan – Berättelsen om Sveriges största parti utanför riksdagen. Expo och Hjalmarson & Högberg förlag 2004