De senaste tjugo åren har vi dagligen fått höra om vikten av att avreglera välfärden och det gemensamma ägandet. Det har sagts att de offentliga utgifterna måste minska, att rättigheterna för sjuka och arbetslösa måste strypas och att kapitalet måste släppas ”fritt”; annars är vi dömda till en undergång utan tillväxt. Det har sagts att detta varit den enda vägen och de politiska etablissemangen, socialdemokrater som borgare, har varit rörande överens med kapitalet om grunddragen i hur samhället skall omvandlas. Nu kan vi se vart det lett, till ett samhälle som präglas av kris på snart sagt varje område; finansiell kris, nedskärningar av offentlig sektor, segregation och ökad rasism, arbetslöshet, ökade klasskillnader och därmed även ökad utslagning och fattigdom.