IS banner
PALESTINA OCH ISRAEL – frågor och svar om en konflikt skapad av Väst PDF Skriv ut Skicka sidan
Skrivet av Socialist Worker   

Utan en förklaring av imperialismens roll i Palestina är det omöjligt att förstå konflikten som rasat i över 50 år. Konflikten kan inte begränsas till det geografiska Palestina utan spelar en roll i hela det resursrika Mellanöstern och för kapitalismens ledande nationer.

Vilka är rötterna till Israel-Palestinakonflikten?

Konfliktens ursprung går tillbaka till 1948 då staten Israel bildades. Israel byggdes på land som tagits från palestinierna efter att sionistiska gäng genomfört en kampanj av etnisk rensning. Det palestinska folket har sedan utsatts för 60 år av konstant israeliskt förtryck.
Sionismen – en ideologi vars utgångspunkt är kravet på ett judiskt ”hemland” i Palestina – utvecklades till en rörelse i Europa under den senare delen av 1800-talet som ett svar på den växande anti-semitismen. Inledningsvis hade rörelsen bara stöd av en liten minoritet av judar.
Sionisterna hävdade att Palestina var ”ett land utan folk för ett folk utan land”. Men landet hade redan en befolkning. Som två rabbiner på besök i Palestina under 1897 uttryckte det: ”Bruden är vacker men hon är gift med en annan man”.

Till en början utvecklades den sionistiska rörelsen långsamt. Vid slutet av första världskriget levde endast 56 000 judiska bosättare i Palestina – jämfört med cirka en miljon araber. För att överbrygga denna matematiska obalans och ta över mer land sökte sionistiska ledare hjälp ifrån de främsta imperialistmakterna. Till en början innebar det samarbete med Storbritannien, som efter första världskriget styrde Palestina som en av sina många kolonier. Efter andra världskrigets slut skiftade sionisternas fokus till den nya supermakten i väst – USA.

1947 drog Förenta Nationerna (FN) upp en plan för delningen av Palestina som i praktiken gav sionistiska bosättare 55 procent av landet – trots att man endast var en tredjedel av befolkningen och bara ägde 6 procent av landet. Men detta var inte tillräckligt för sionisterna. I mars 1948 startade därför sionistiska miliser en terrorkampanj i syfte att försöka ta så mycket land som möjligt. De mördade hundratals araber och tvingade 750 000 på flykt. Palestinierna flydde till fattigdom och förtryck i Gaza, Västbanken och andra grannländer, medan Israel nu kunde hävda rätten till 80 procent av historiska Palestina.

Idag ger Israels ”lag om återvändande” alla som är av judiskt ursprung rätten att emigrera till Israel – men samtidigt förnekar man palestinierna deras rätt att återvända till sina hem.

Israel lade beslag på den kvarvarande delen av historiska Palestina under sexdagarskriget 1967. Sedan dess har man plundrat Gaza och Västbanken och brutalt slagit ner varenda form av palestinskt motstånd.

Varför är Israel inblandat i så många krig?

Israel har varit i konstant krig ända sedan dess skapelse. Det är en tungt militariserad stat, utrustat av Väst med några av världens mest avancerade vapen, inklusive kärnvapen. Trots att landets befolkning endast uppgår till 7,3 miljoner så har man en av världens modernaste arméer till sitt försvar.
Anledningen till varför man byggt upp en så påfallande militär makt är tvåfaldig – för att trycka ner den palestinska befolkningen och för att agera som ”vakthund” för västvärldens intressen i regionen.

Israel har använt sin makt för att kväsa arabiska rörelser som hotat den imperialistiska dominansen i Mellanöstern. Man deltog på Storbritanniens och Frankrikes sida mot Egypten i Suez-krisen 1956. Knappt tio år senare, under sexdagarskriget 1967, gick man själv i krig mot Egypten, Jordanien och Syrien. Man var inblandat i ytterligare ett krig mot Egypten och Syrien 1973 och har invaderat Libanon tre gånger under senaste trettio åren: 1978, 1982 och senast 2006.

Förutom detta har Israel invaderat sina grannländer ett flertal gånger. 1981 bombade man Iraks kärnvapenfabriker, medan man ockuperat delar av södra Libanon från 1978 till 2000, då man tvingades dra sig ur efter motstånd från Hizbollah.

Det nuvarande angreppet på Gaza kommer med allra största säkerhet inte vara Israels sista krig. Den djupa koloniala och imperialistiska natur som utgör grunden för Israels existens kommer oundvikligen att leda till mer konflikter, mer bomber och mer döda i framtiden.

Varför stöder västvärlden Israel?

Under slutet av 1800-talet ockuperade Storbritannien Egypten och tog kontrollen över Suezkanalen. Denna länk mellan Röda havet och Medelhavet var av avgörande betydelse för upprätthållandet av det brittiska imperiets militära och ekonomiska makt.

Men britterna var rädda för att de växande nationella motståndsrörelserna i arabvärlden skulle kunna hota dess kontroll över Suezkanalen. Första världskrigets utbrott gav britterna möjlighet att försäkra sin kontroll över Egyptens nordliga gräns och Suezkanalen. När brittiska trupper marscherade in i Jerusalem 1917 gjorde utrikesminister Arthur Balfour en överenskommelse med den sionistiska rörelsen och lovade att Palestina skulle bli en kolonial utpost i imperiet. Den brittiske guvernören av Jerusalem deklarerade att den nya sionistiska staten skulle fungera som ”ett litet lojalt judiskt Nordirland i ett hav av potentiellt fientlig arabism”.

Den speciella relationen mellan Israel och västerländsk imperialism summerades 1951 i en berömd artikel i den israeliska tidningen Haaretz. Artikeln klargjorde att ”Israel skulle utvecklas till en vakthund”. Artikeln fortsatte: ”Det finns inget rädsla för att Israel kommer att driva en aggressiv politik mot arabländerna när detta uttryckligen skulle stå i motsats till USA:s och Storbritanniens önskemål. Men, om västmakterna av någon anledning ibland skulle föredra att blunda sina ögon, kan vi förlita oss på Israel för att straffa en eller flera av sina grannländer vars ohövlighet mot Väst sträckt sig bortom det som är tillåtet.”

När USA så ersatte Storbritannien som den dominerande makten i Mellanöstern så bytte vederbörligen Israel lojalitet. Ända sedan dess har USA:s och Israels intressen har gått hand i hand med varandra. Och den här relationen har växt i betydelse sedan den iranska revolutionen 1979 och framförallt sedan USA:s katastrofala krig i Irak. När ilskan återigen sveper över gatorna i arabvärldens huvudstäder, behöver USA mer än någonsin att Israel är dess trogna ”vakthund” i Mellanöstern.

Finns det inte en lång historia av hat mellan judar och araber?

Många hävdar att araber och judar aldrig kan leva tillsammans och menar att det finns en lång tradition av fiendskap mellan de två folken. Men historien visar att det inte stämmer.

Rötterna till dagens konflikt är väldigt moderna och härstammar ifrån den sionistiska koloniseringen av Palestina. Innan dess hade varje huvudstad i arabvärlden en judisk församling som levde sida vid sida med sina muslimska och kristna grannar. Ända sedan den nedtecknade historiens begynnelse har judar spelat en viktig roll i det dagliga livet i arabiska städer som t.ex. Jerusalem, Kairo, Damaskus, Beirut, Rabat och Baghdad. Judar spelade även en viktig roll i kampen mot imperialismen i arabvärlden och deltog aktivt i de nationella vänsterrörelser som växte fram under 1920 och 1930-talet.

Men detta förändrades snabbt efter skapandet av staten Israel. Arabiska judar tvingades lämna sina hem och flytta till Israel för att bli andra klassens medborgare där. Likt så många andra delar av världen är motsättningarna och hatet emellan Mellanösterns folk ett bittert arv av västerländsk imperialism.

Är inte en ”tvåstatslösning” den bästa lösningen på problemet?

Det finns många som förespråkar att konflikten bör lösas genom en ”tvåstatslösning” – en uppdelning av det historiska Palestina i två stater, en israelisk och en palestinsk. På ytan kan detta tyckas vara en realistisk lösning, men vad skulle det innebära i verkligheten?
De flesta planer inkluderar två små palestinska ministater, en i Gazaremsan och en i delar av Västbanken, separerade från varandra av Israel. Palestinierna skulle därmed få leva inträngda på sina små landområden medan Israel skulle behålla kontrollen av den största delen av det historiska Palestina. Därigenom skulle palestinska flyktingar inte kunna återvända till sina hembyar – men frågan om ”rätten att återvända” är av central vikt för en rättvis och långvarig lösning på konflikten.

Förespråkarna för en tvåstatslösning kan inte ge svar på frågan om hur man kan försona land och folk med varandra. En enstatslösning – som bygger på en multietnisk stat i det som idag är historiska Palestina – skulle i motsats till den kunna lösa detta annars så svårlösliga problem.
Majoriteten av de palestinska byarna ligger helt öde och många är endast högar av ruiner. Dessa skulle enkelt kunna återbyggas och återlämnas till dess ursprungliga invånare. Vidare skulle de som söker återvända till städer enkelt kunna huseras. Israel har öppnat sina gränser för miljontals immigranter utan större problem – kan inte detsamma göras för palestinierna?

Det största hindret för en enstatslösning är inte praktiska orsaker, utan ligger istället i sionismens själva natur. Det är en rörelse som söker skapa en stat endast åt judar – och en enstatslösning är fullständigt oförenlig med en sådan rasistisk ideologi.

Har inte Palestinierna blivit erbjudna en egen stat i ”fredsförhandlingarna”?

Politiker i väst och media hävdar ofta att den USA-stödda fredsprocessen är den enda vägen till rättvisa för Palestinierna och fred i Mellanöstern.
Oslo-avtalen, som undertecknades 1993, skulle ge palestinierna autonomi i 17 procent av Västbanken och 60 procent av Gazaremsan. Efter hand var det tänkt att det skulle leda till skapandet av en fullkomlig palestinsk stat.

Israel hade tvingats till förhandlingsbordet i Oslo efter att palestinierna gjort uppror 1987 i vad som kom att kallas för ”intifadan”. Men Israel såg fortfarande Palestina som en naturlig del av sitt eget territorium och försökte därför behålla kontrollen över så stor del av landet som möjligt.
Yasser Arafat, historisk ledare för palestiniernas befrielseorganisation (PLO), gjorde enorma eftergifter åt Israel, som i gengäld tillät honom att agera polis för Israel. Israel behöll dock kontrollen över vägar, tillgångar, och stora landområden som man hade lagt beslag på 1967. Antalet israeliska bosättare i de ockuperade territorierna fördubblades från det att fredsavtalet signerades till år 2000.
Idag liknar de palestinska områdena ”bantustans” – de s.k. autonoma staterna i apartheidtidens Sydafrika, som i verkligheten kontrollerades av den rasistiska regimen.

”Fredsprocessen” gjorde inget för att förbättra palestiniernas liv och det var ilskan mot detta som bidrog till startandet av den ”andra intifadan” i september 2000.

Israel drog sig ur sina bosättningar på Gazaremsan under 2005, men man har behållit sin kontroll över dess luftrum, hav och landsgränser. Man har försökt krossa motståndet genom att sikta in sig på Hamas, som vann valen i den palestinska myndigheten 2006.

Vilken roll spelar folkrörelserna i arabländerna?

Varenda fråga som har att göra med Mellanöstern måste i slutändan återvända till imperialismens roll i regionen. Israel skapades som ett resultat av imperialismen och det är imperialismen som upprätthåller Israel än idag. Det må hända att imperialismens prioriteringar skiftat från Suezkanalen till oljefälten, men trots detta ser världens stormakter fortfarande regionen som det ”största materiella priset i världshistorien”, enligt en berömd deklaration av amerikanska UD ifrån 1945.

Imperialismen behöver Israel som dess ”osänkbara hangarfartyg” eftersom de arabiska regimerna lever under konstant hot av att störtas av folkliga uppror. Vanliga människor i arabvärlden är ilskna över hur små grupper av inhemska eliter, med stöd av regeringar i Väst, lyckats slösa bort enorma oljetillgångar. Deras ilska berör frågor som jord, arbete, fattigdom och hunger.

De flesta arabiska regimer är beroende av imperialismen för att överleva. Dessa regimer fruktar att massornas ilska över palestiniernas situation kan leda till en ny våg av revolter, liknande de som svepte undan många av regionens korrupta regimer under 1950 och 1960-talet. Massdemonstrationerna i dagens Egypten är resultatet av såväl ilska mot imperialism som mot den inhemska regimen. På demonstrationer nyligen har slagord skanderat mot både Israel och den egna regimen, ledd av diktatorn Hosni Mubarak. Liknande slogans kan höras i varje arabisk huvudstad. Strejkerna mot den egyptiska regeringens privatiseringsplaner och för införandet av en minimilön länkas samman med ilskan över situationen i Palestina. Den här vreden ökar å sin sida möjligheterna för nya strejker och demonstrationer.

Det är därför som regeringarna i Mellanöstern räds och föraktar motståndsrörelser som Hamas i Palestina och Hizbollah i Libanon. De är medvetna om att varje form av motstånd i slutändan är en utmaning, inte bara mot Israel och västvärlden, utan även mot de nuvarande arabiska regimerna.

Översättning: Adam Fabry


Tidigare publicerad i Socialist Worker 10 januari 2009

 

Kalendarium

Inga händelser

Kontakta Oss!

Mail: info@socialister.se