IS banner
Efter Barack Obamas historiska valseger PDF Skriv ut Skicka sidan
Skrivet av Mattias Börjesson   

VAD SKER HÄRNÄST?

Vad får Barack Obamas valseger för konsekvenser för den framtida politiska utvecklingen i Förenta staterna? Jonathan Neale, amerikan och aktiv i 1960-talets och 1970-talets amerikanska medborgarrätts och antikrigsrörelser analyserar.

Jag har levt utomlands i många år, men jag växte upp i Förenta staterna och bär fortfarande på ett amerikanskt pass. Jag grät av lycka natten då Barack Obama valdes, men jag röstade inte på honom. Jag vill förklara detta och på så sätt visa vad Obamas valseger betyder för framtiden.

Om du såg folkmassorna på TV såg du att de unga människornas ansikten lyste av hopp medan de äldre grät. Vi veteraner visste varför, vi har färdats på en lång och mödosam resa. När vi var barn tog medborgarrättsrörelsen sin början och jag trodde aldrig jag skulle leva länge nog för att uppleva detta. Så många människor kämpade, så många dog, och rasismen fortsatte. Men så hände det, Obama blev vald. Många svarta amerikaner registrerade sig, röstade och engagerade sig politiskt för första gången. Men det är viktigt att också se vad detta säger oss om vita människor, tre fjärdedelar av Obamas väljare var vita, han vann för att vita människor förändrats.

Många människor på vänsterkanten och många liberaler trodde inte att detta var möjligt. I femton månader har jag sagt till amerikaner och britter att många vita skulle rösta på Obama, särskilt i primärvalen, för han var svart och de ville inte leva i ett rasistiskt land. Alla sa till mig att jag hade fel.

Detta har betydelse eftersom ras är så viktigt i Förenta staterna. Vårt värsta krig, inbördeskriget, utkämpades över slaveriet. Medborgarrättsrörelsen var den viktigaste rörelsen i det tjugonde århundradet, och bakom slaveriet finns det något som det talas mycket lite om, det faktum att denna nation byggdes på ett av de största folkmorden i historien, utrotningen av urinvånarna.

Nu är en svart man president, men ingen lurar sig själv att tro att detta betyder att rasismen är död. Men det betyder att många amerikaner har förändrats och därför är det historiskt. De unga människorna grät inte, de vet inte hur lång och mödosam kampen varit. De tillhör inte den generation som hoppades på 1960-talet, vi som såg våra drömmar krossas. Många fler av de unga röstade på Obama, hoppet år deras största drivkraft.

Rasfrågan är stor, men inte den enda anledningen till att människor hoppades och grät. Vad Obama än gör eller inte så förkastade väljarna kriget. Alla vet att Obama är den ende etablerade politikern som motsatte sig invasionen av Irak innan den ägde rum. John McCain är en krigshetsare, detta val kanske inte betyder fred, men det visar offentligt att de flesta amerikaner vill ha fred.

Så finns ju klassfrågan. I mer än en generation har politiker glorifierat marknaden, girighet och konkurrens. Arbetare har tryckts ner, amerikaner med en medelinkomst tjänar inte mer per arbetad timme än deras farföräldrar gjorde. Arbetet har blivit hårdare, snabbare och ofta mer förnedrande. Det finns också mindre offentlig service än för trettio år sedan. I opinionsundersökningar säger 80 procent av amerikanarna idag att det är något allvarligt fel med landet. En stor majoritet tror att livet för deras barn och barnbarn kommer att vara sämre än deras eget. Detta är tunga saker att säga för ett hoppfullt och patriotiskt folk. Nästan ingen brukade säga detta öppet.

Detta beror på att ojämlikheten har ökat enormt. Amerikaner känner av klass för att klass tvingats på dem. Förra året i primärvalen, sa alla de demokratiska kandidaternas opinionsundersökare att väljarna hade rört sig vänsterut och ville att kandidaterna skulle tala om ekonomin, sjukvård och klass ur ett vänsterperspektiv. Så kandidaterna började prata vänster.

Obama sa inte ”arbetarklass” utan ”medelklass”, på det sett som amerikanska politiker gör när de menar ”arbetarklass”. Men han sa klass och han sa att ”nu får det vara nog”, och när kreditkraschen kom bestämde sig en majoritet av den arbetande befolkningen att det var tid att rösta för sina egna intressen.

Så ras, krig och klass, detta utgör en vändpunkt i Förenta staterna. Men det är bara halva historien, för jag röstade inte på Obama. Jag kunde ha gjort det, nästan hela min familj och mina vänner gjorde det. Jag argumenterade inte med någon av dem att inte rösta på Obama. Jag sa heller inte till dem att vad Förenta staterna behöver är ett arbetarparti, för detta val handlade inte om det. Jag sa heller inte att det inte fanns någon skillnad mellan McCain och Obama, för vilken idiot som helst vet att verkliga skillnader finns.

Men jag berättade att jag inte röstade på Obama för att kunna säga något om vad vi kan vänta oss.

Det första skälet till varför jag inte röstade på honom var Afghanistan. Jag bodde där i två år, Obama har lovat att skicka mer trupper dit och döda många fler afghaner, jag kan inte vara en del av det.

Det är så enkelt för mig, men det är också mycket mer komplicerat. Många säger att Obama inte kommer att genomföra sina löften när han blivit vald. Det stämmer inte riktigt, han har inte lovat mycket.

Obama har valt sina ord noga. Han har lovat att dra tillbaka alla väpnade styrkor från Irak inom 16 månader ifall omständigheterna är de rätta. Han har lovat att inte skärpa vapenlagarna, han är för civilrättsliga partnerskap men inte samkönade äktenskap. Han har lovat att vara mer kritisk mot frihandelsavtal, men inte att lämna Nordamerikanska frihandelsavtalet. Han har lovat snabba förbättringar av utbildning, arbeten, energi och i klimatpolitiken ifall ekonomin tillåter.

Vad folk hör honom säga är vad de har i sina hjärtan, och eftersom deras hjärtan är med honom, så tror de att hans måste vara med dem.

Men fakta är fakta. Obama år också den härskande klassens kandidat. McCain hade rätt i att media favoriserade Obama, New York Times, Washington Post och Chicago Tribune gav honom sitt stöd.

De senaste två åren har de stora pengarna gått till demokraterna och inte till republikanerna, och inte bara genom små donationer online. Obama hade mer pengar än någon annan kandidat någonsin och de största donationerna kom från Wall Streets investeringsbanker - Goldman Sachs, Merrill Lynch m.fl.

Detta är logiskt, överklassen i USA hoppas att Obama kan ge en ny logga åt imperiet. Deras grepp om Irak är skakigt, de förlorar i Afghanistan. När Ryssland invaderade Georgien var den amerikanske försvarsministern tvungen att gå ut i TV och berätta att USA under inga omständigheter skulle skicka trupper till Georgien. Bush är hatad världen över, imperiet kan inte utkämpa ännu ett krig.

Militären mot kriget

Från den härskande klassen utgångspunkt är det till och med värre än så. Majoriteten av det amerikanska folket är mot Irakkriget. Militären, meniga, generaler och hustrur, äkta män och barn vill ha slut på kriget. Under andra världskriget fanns de två svårt sårade på varje död amerikansk soldat. Sjukvården har blivit allt mer avancerad, och i Irak och Afghanistan går det 10 svårt sårade på varje dödad soldat. Men de tar skada, du kan se dem överallt i det småstadsamerika som är de flesta soldaters hem. De har sina rullstolar prydda med amerikanska flaggor, de kommer in på kryckor på matstället. Förra sommaren när min 82-åriga mor lades in på ett ålderdomshem var hälften av personerna i hennes sjukgymnastikgrupp svårt skadade unga män.

Soldater åker nu tillbaka till Irak och Afghanistan för fjärde och femte gången. Armén skickar tillbaka soldater som är skadade och har posttraumatiska stressymptom. De känner till oddsen, förr eller senare. Det gör även deras familjer.

Världen vänder sig mot imperiet i likhet med amerikanarna. Nu kommer en allvarlig ekonomisk kris, opinionsundersökningar visar att en stor majoritet av amerikanarna motsätter sig räddningspaket till bankerna. En senator från Missouri sa att av de första 4000 telefonsamtalen han fick hemifrån, var det bara en som stödde bankstödet. Obama och McCain röstade båda för det, men det arbetande Amerika är rasande på de rika och företagen. Wall Street blir allt mer nervöst.

Detta är farligt territorium för de som styr USA. Majoriteten av dem hoppas att Obama kan ge en ny image åt USA ute i världen och därmed till det amerikanska imperiet och företagen.

Det finns mycket som tyder på att detta kommer att fungera ett tag. Alla europeiska ledare står i kö för att få träffa Obama. Socialdemokraterna som alltid gillade systemet men hatade Bush, är förälskade i den nye presidenten. Men det sträcker sig mycket längre än så. Lyssna på folk du känner, varhelst i världen du befinner dig.

Kan Obama rädda imperiet? Kanske. Kommer han att förråda folkets hopp? Kanske, kanske inte. Det beror på styrkeförhållandena.

Det första, men inte det viktigaste, att ta i beaktande när det gäller styrkeförhållandena är vad Obama själv vill. Sin första bok som han publicerade långt innan han blev vald, avslöjar en godhjärtad och reflekterande ung man; men Obama har varit lojal till den amerikanska överklassen i många år nu. Hans kläder och beteende allierar honom med dem. Han var redaktör på Harvard Law Review, den smartaste och mest framgångsrika studenten i den viktigaste skolan för den blivande härskarklassen. Alla flaggorna, all patriotism och alla högeråsikterna, som liberalerna avvisar som valpropaganda för att vinna valet, är på allvar för Obama. Och som alla poängterar, hans val av rådgivare och utnämningar ser inte bra ut.

På valnatten hörde jag demokraternas ställföreträdande ledare i senaten säga att för amerikaner stundar hårda tider, och att Obama inte kan genomföra sitt program på en dag eller på ett år eller ens under en fyraårsperiod, utan att alla amerikaner måste hålla ihop tillsammans och göra uppoffringar. Sen hörde jag Nancy Pelosi, taleskvinnan i representanthuset säga det. Sedan hörde jag Obama säga det i sitt tacktal. Uppoffringar, tillsammans, sa han.
Han, och dem, förbereder vanliga amerikaner för att betala systemets försyndelser och spinner en saga om varför förhoppningar inte kommer besannas. Så låter det nu, men det betyder inte att Obama kommer att fortsätta på det spåret.

Jag har hört vänstermänniskor säga att Obama kommer att svika sina anhängares förhoppningar. Jag håller inte med. Vad politiker gör beror på vilket tryck de utsätts för.

Just nu kan Obama välja två olika vägar. Han kan ge imperiet en ny logga och tvinga igenom uppoffringar. Tidigare presidenter som Carter och Clinton gjorde detta. Eller så kan han välja Franklin Delano Roosevelts (FDR) väg. FDR var president under depressionen på 1930-talet. Han genomdrev den nya given som skapade en del jobb och andra världskriget som skapade fler. Han var ingen stark anhängare av arbetarrörelsen, men arbetarna trodde att han var det. Under ett år med fler än 200 fabriksockupationer fördubblade de fackföreningarnas organiseringsgrad till 37 procent av arbetsstyrkan. Roosevelt krossade varken imperiet eller kapitalismen, han räddade och expanderade båda. Men han gjorde det genom att röra sig så långt vänsterut att han fick folket bakom sig. Alla inom den amerikanska politiken och inom media vet att FDRs nya giv är en väg öppen för Obama. Det är riskabelt. En sådan omvälvning skulle kunna hamna utanför hans kontroll, men det är ett alternativ.

Obama kan hamna i en situation när amerikaner är arga, utlänningar upproriska och ekonomin sjunker. Vid sådana tillfällen kan mittenpolitiker göra ett val. De kan ducka utmaningen och skrumpna ihop. Det gör de flesta. Men några kastar tärningen.

Jag vet inte vad Obama kommer att göra. Han kommer inte leda kampen för en ny värld. FDR gjorde det inte. Han agerade som en broms, tämjde och höll tillbaka rörelsen. Obama skulle göra samma sak, men många i mina föräldrars generation trodde att FDR hade lett ett korståg.

Men vi kan också krossa imperiet och företagen ifall Obama väljer att ställa sig på deras sida. Folk tror idag att Kennedy ledde medborgarrättsrörelsen. Det gjorde han inte. Jag var en del av fredsrörelsen som avslutade Vietnamkriget. Vi lyckades med detta tack vare de sydvietnamesiska böndernas mod, demonstrationerna i USA och att den amerikanska armén vägrade slåss. Antikrigsrörelsen tog form under president Johnson, en hök, och vi tvingade Nixon, en republikansk hök, att avsluta kriget. Vi vann för att vi mobiliserade mer stöd, av alla de slag.

Så i slutändan kan styrkeförhållandena, under vissa omständigheter, antingen gynna makten eller oppositionen.
Två grupper är viktiga. De aktivister som gjorde Obama president, den andra är motståndet världen över.

Enorma folkmassor

Jag börjar med Obama-aktivisterna. Hundratusentals engagerade sig i Obamas kampanj i en skala som inte skådats i Förenta staterna på fyrtio år. Obama lockade till sig enorma folkmassor för att vara en politiker - 75,000 i Portland, 100,000 i St. Louis och 250,000 i Chicago på valnatten. Antikrigsrörelsen har sett så här stora folkmassor de senaste åren, rörelsen för immigranträttigheter hade en miljon i Los Angeles. Men vad som är nytt med Obamas kampanj är antalet aktivister och att de vill ha förändring. Förändring är ett ord som kan betyda allting och ingenting. Frågan är vad det kommer att betyda för dessa aktivister. Det är dem som kommer att avgöra om rörelsen skall börja kämpa igen.

Alla rörelser har legat i malpåse de senaste 18 månaderna. Innan dess var det 140,000 människor i över 800 städer som demonstrerade om klimatförändringarna, 350,000 demonstrerade mot kriget i New York och 400,000 demonstrerade för immigranträttigheter i Dallas - Texas mest konservativa stad. Sedan ingenting i över ett och ett halvt år. En klimataktivist sa till mig ”allt syre har lämnat rummet”. Det beror inte på att det demokratiska partiet kontrollerar rörelserna. Det berodde på att gräsrotsaktivisterna trodde att demonstrationer skulle vara dåligt för Obama.

Huvudfrågan nu är om dessa kampanjer och nya kampanjer, kommer att fortsätta vara tysta. Det kommer att finnas folk högt upp i det demokratiska partiet som kommer att argumentera för det, och många som stödde Obama kommer att argumentera för att vi skall lämna det till Obama. De vill lita på honom.

Här kan vänstern göra en skillnad, vi behöver ha folk i varje kampanj som argumenterar för aktivitet, att pressa Obama att agera.

Jag skriver ifrån Storbritannien. Jag är inte där saker och ting händer. Jag kan inte känna stämningen i rörelserna. Men min gissning är att till en första början kommer vänstern till största delen inte att vinna argumenten. Folk kommer vilja att vänta på Obama. Men det är viktigt att Obamas anhängare får höra argumenten, så att de kan fundera på dem samtidigt som de studerar vad regeringen gör. Om de kommer att lyssna på argumenten, beror på två saker: Hur många människor inom rörelsen som lägger fram argumenten, och hur de argumenterar för sin sak. Det finns sätt att prata på som får folk som inte håller med dig att lyssna, och det finns sätt som får dem att avfärda dig, även om du har rätt. Detta är ingen lätt balansgång, för du får inte vara så försiktig att du ruckar på sanningen. För att göra det rätta måste du tänka på två saker.

Det första är att både vänstern och Obama-aktivisterna är på samma sida i den globala kampen. Ifall vi inte kan övertala Obama-aktivisterna kommer vi alla att förlora.

Det andra är att det centrala argumentet inte handlar om vad Obama kommer eller inte kommer att göra - det kan vi vara oeniga om - utan att oavsett vad Obama gör måste vi få fart på rörelserna igen. Ifall du tror att Obama vill göra det rätta, så behöver han hjälp underifrån för att stärka sin hand. Ifall du tror att han inte vill göra någonting, kan vi tvinga honom. Den verkliga tvistefrågan de närmsta åren kommer att vara "demonsterar vi?".

Det är inte skrivet i sten vad Obama-aktivisterna kommer att göra. Det är möjligt att de kommer att lita på Obama, tappa tron och retirera till cynism. Sådant har hänt förut. Men det tror inte jag. Den amerikanska politiken har rört sig åt vänster ända sedan Katrina. Amerikanarna är inte mer vänster på grund av Obama, Obama talade som han gjorde för att amerikaner gått åt vänster. De långvariga krigen och den ekonomiska krisen kommer troligen att fortsätta pressa folk vänsterut.

Inget är redan förlorat. Vänstern behöver bara ha tålamod i argumentationen och vara desperat i att kräva handling.

Detta gäller i USA. Vad som händer i resten av världen är också viktigt. På ett plan kommer vi att möta samma krafter. Hoppet och stödet till Obama kommer att vara högt, även i Mellanöstern och Latinamerika, som verkligen vet vad imperiet innebär. Etablerade politiker av alla sorter är rädda. Många av dem kommer att vända sig till Obama, liksom majoriteten av dem som trodde att Bush var problemet. Men denna känsla kommer inte vara lika stark. Det är inte deras land.

Det kommer att vara mer viktigt hur de globala rörelserna agerar. Ifall afghanerna fortsätter göra motstånd och ifall vanliga pakistanier slänger ut USA:s väpnade styrkor, kommer det att förändra den globala situationen och förändra den amerikanska fredsrörelsen. Ifall fredsdemonstrationerna i Europa är stora, och det finns stora engagerade rörelser mot att låta vanligt folk betala för krisen, kommer det snappas upp av amerikanska aktivister.

Folk i Förenta staterna talar ibland som om allt beror på vem presidenten är. Men stora rörelserna har kämpat och vunnit över den etablerade makten. Folk utanför Förenta staterna talar ofta som om landets regering kontrollerar allt, men det gör den inte. Den kan besegras. Det blir mycket enklare att förändra världen om vi kan bygga en stor rörelse i USA, men om vi inte kan det, kan vi fortfarande förändra världen.


Artikeln ursprungligen publicerad i Socialist Review nr 331

 

Kalendarium

Inga händelser

Kontakta Oss!

Mail: info@socialister.se