IS banner
SOCIALISM ÄR MÖJLIG PDF Skriv ut Skicka sidan
Skrivet av Administrator   

Många anser att socialism nog låter bra men att det aldrig kan fungera i praktiken. John Molyneux ifrågasätter detta och utforskar hur socialismen skulle kunna se ut.

 

Kapitalismen fungerar inte, så vad är alternativet? Denna fråga måste ha flugit genom huvudet på säkert miljontals, kanske hundratals miljoner människor världen över efter de beskådat hur kreditsystemet rasat samman, finansvärlden drabbats av härdsmälta och lågkonjunkturen spridit sig de senaste månaderna. Problemet är naturligtvis att dessa miljoner människor också till stor del betingats - av politiker, media, utbildning och mycken egen erfarenhet - till att svara att det inte finns något alternativ. Inget alternativ till kapitalismen som sådan i alla fall; inget alternativ som går bortom en modifierad kapitalism representerad av nya keynesianer som Gordon Brown och kanske Barack Obama.

Faktum är att ett tydligt och välartikulerat alternativ - socialism - har existerat i åtminstone 160 år (Karl Marx och Frederick Engels skrev det kommunistiska manifestet 1848). Socialismen är mycket lättfattlig och, jämfört med kapitalismen, extremt enkel. Den innebär socialt (eller kollektivt) ägande och kontroll av produktionsmedlen (land, fabriker, affärsintressen, banker, etc.) och produktion för mänskliga behov, inte vinst, och avskaffandet av klasskillnader.

Problemet för flertalet är inte att detta är komplicerat eller svårbegripligt, utan att det låter för bra för att vara sant. Många av oss blir så nedtryckta och modfällda av att leva under kapitalismen att vi blir övertygade om att ingenting så uppenbart genomtänkt och bra som socialism någonsin skulle kunna genomföras - livet fungerar helt enkelt inte så, så det måste finnas en hake.

I denna artikel avser jag att argumentera för att socialism inte är för bra för att vara sant, att det är ett fullt rimligt och praktiskt sätt att organisera samhället på och att de olika invändningarna som ofta dyker upp gör det därför att de har planterats hos oss av den rådande kapitalistiska ideologin, och är skenbara eller ibland rent löjliga. Jag säger löjliga därför att när människor är djupt fördomsfulla anser de ofta att argument är uppenbart sanna, därför att de vilar på deras fördomar, men är i verkligheten absurda och försvinner som en rökpust i samma ögonblick saken testas i praktiken.

I Bristol rådde det 1963 en debatt om huruvida svarta arbetare skulle tillåtas att köra buss och vissa rasister hävdade att mörkhyade saknade den snabba reaktionsförmåga som krävs för busskörning (som om Pele och Mohammed Ali hade brister i reaktionsförmåga!). Ett annat exempel: innan Angela Rippon började som nyhetsuppläsare 1974, ansågs det faktiskt av vissa sexistiska dinosaurier att allmänheten inte skulle ta nyheterna på allvar om de lästes upp av en kvinna. Naturligtvis dunstar sådana argument så snart ras- eller könsbarriären upphävs.

Låt oss börja med att se till något helt grundläggande: att alla människor har mat. Världen är för närvarande rikare och mer produktiv än någonsin tidigare i historien, men ändå lever enligt Förenta Nationerna (FN) 963 miljoner människor med hunger och med rädsla för svält, och omkring 25 000 personer, till största delen barn, dör faktiskt av hunger eller hungersrelaterade orsaker varje dag. Är detta på grund av matbrist? Inte alls.

Enligt the Institute for Food and Development Policy/Food First think-tank, produceras “tillräckligt med vete, ris och annan spannmål för att förse varje människa med 3500 kalorier om dagen. Där inräknas inte ens många andra vanliga födoämnen - grönsaker, bönor, nötter, rotsaker, frukt, kött från betesdjur och fisk. Tillräckligt med mat finns tillgängligt för att erbjuda nästan två kilo, mat per person och dag över hela världen: drygt ett kilo säd, bönor och nötter, omkring ett halvt kilo frukt och grönsaker, och nästan ytterligare ett halvt kilo kött, mjölk och ägg - tillräckligt för att orsaka övervikt hos många! Till och med de flesta ‘fattiga länder’ har tillräckligt med mat åt alla sina invånare redan nu. Många är nettoexportörer av mat och andra jordbruksprodukter.”

Kanske är problemet transport - kanske de hungrande är i avlägsna delar av världen och maten inte kan nå fram. Tvärtom befinner sig många av dem i stora städer dit flygplan, och ibland turister, flyger varje dag - platser som Calcutta, Rio de Janeiro eller Dhaka. Till och med när de befinner sig i flyktingläger på landsbygden verkar tv-kamerorna och tv-teamen kunna ta sig dit när de så önskar, men inte maten. Dessutom vet vi att det idag är möjligt att förflytta bombplan till alla världens avlägsna hörn.

Kanske bryr sig folk helt enkelt inte om ifall tusentals barn svälter. Så är faktiskt inte fallet. FN är fullt av folk som “bryr sig”. Det finns otaliga internationella välgörenhetsorganisationer, som Oxfam och Rädda Barnen, som bryr sig mycket och är beroende av donationer från folk som bryr sig och de fattiga länderna är fulla av ideella organisationer som gör sitt bästa, men ändå fortsätter hunger och undernäring att finnas. Varför? Det finns ett svar som du kan läsa på vilken webbsida som helst som hanterar dessa frågor och som alla sammanslutningar och välgörenhetsorganisationer i FN skulle vara eniga om: fattigdom. Folk går hungriga därför att de är fattiga och inte har råd att köpa den mat som finns tillgänglig.

Men detta är bara en sida av saken. Vad skulle vi anse om föräldrar med fyra barn och ett skafferi fyllt av mat lät ett av barnen svälta på grund av att det barnet inte hade råd att betala för maten? Faktum 6är att fattigdom bara leder till hunger av en anledning, som du inte hittar på välgörenheternas webbsidor, nämligen att i det kapitalistiska samhället är mat, som nästan allt annat, en handelsvara, gods producerat för försäljning på marknaden för att göra en vinst.

Fördelning

Socialismen skulle hantera detta till synes olösliga problem på det enklaste och mest uppenbara sättet, samma sätt som varje vanlig familj hanterar det, genom att inte hantera mat som en handelsvara och helt enkelt fördela tillräckligt av det till folk för att försäkra sig om att alla har tillräckligt för en hälsosam kosthållning.

Tänk bara vad detta skulle betyda: inga fler svältande barn, inga fler uppsvällda bukar och tomma, stirrande ögon, inget behov för barn att arbeta 12 timmar om dagen i låglönefabriker eller för åldringar att dö i rännstenen eller för tiggare att kräla i smutsen; slut på så mycket mänskligt lidande. Även om det inte uppnådde något annat så skulle detta i sig självt vara nog för att rättfärdiga socialismen tusen gånger om. Men, naturligtvis, det är för bra för att vara sant; det måste finnas en hake någonstans!

Det är nu de där ”standard-invändningarna” dyker upp i huvudet, precis som de programmerats till att göra. Om mat fördelades gratis skulle det inte finnas någon drivkraft. Skulle inte folk sluta arbeta? Faktiskt inte. Mycket få av dem som läser den här artikeln kommer någonsin att bokstavligen ha lidit av hunger, mycket få i Storbritannien har det, men vi har inte slutat att arbeta. Sanningen är den motsatta: den som svälter förlorar snart förmågan att alls arbeta och personer med en god diet arbetar mycket mer produktivt än de som är undernärda.

Det råkar vara så att det finns två stora ”hakar” med att fördela mat till de hungrande: den första är att de stora företagen inte skulle kunna göra sina miljarder i vinst på det, och den andra är att om det skulle fungera med mat så skulle det fungera med annat också – bostäder till exempel.

Tak över huvudet är ett av människolivets grundläggande behov. Ändå finns det till och med i de rikaste städerna i världens rikaste land, USA, hemlösa som sover på gatorna, precis som i London. I megastäderna i världens fattigare länder med sina kåkstäder, är problemet fruktansvärt.

Socialistisk planering skulle lösa detta mycket enkelt. Ta England som exempel. Strikt sett råder det ingen bostadsbrist i England, bara brist på bostäder till överkomligt pris. Det omedelbara problemet med hemlöshet skulle hanteras genom att infordra de obebodda egendomarna, herrgårdarna och de rikas andra och tredje hus. Men en permanent lösning är lätt att föreställa sig. Använd mantalsräkning för att uppskatta bostadsbehoven hos en befolkning (något som redan sker) och etablera program för byggnation av allmänna bostäder, vilket ger arbetstillfällen åt tusentals murare, snickare och andra byggnadsarbetare för att bygga något fler hus än vad som behövs. Gör sedan tillgång till en rimlig bostad till en medborgerlig rättighet, på samma sätt som alla barn har rätt till skolgång, eller den allmänna sjukvården. Med andra ord, sluta behandla hus som en handelsvara och fördela dem efter behov.

Samma principer kunde tillämpas på transporter. För närvarande är transport en enda röra. Teknologiskt är det, naturligtvis, möjligt att transportera folk världen runt mer effektivt än någonsin tidigare i historien, men under kapitalismen är organisationen av transporter både ineffektiv och destruktiv. Det främsta transportmedlet är personbilen, och bilägande och bilanvändning har blivit så utbrett att vägarna korkas igen (till den grad att det gick lika snabbt att färdas med häst och vagn i London under 1800-talet) och föroreningarna som följer har en stor del i klimatförändringarna.

Den socialistiska lösningen är uppenbar: Etablera ett omfattande integrerat system för gratis kollektivtrafik. Detta skulle innebära en enorm utökning av järnvägsnätet för fraktgods och intercityresor, eftersom de är snabbare, mer kostnadseffektiva och mer miljövänliga än bilar och lastbilar. Inom städer kunde det vara en kombination av spårvagnar, bussar, tunnelbanor, monorail, minibussar och cyklar. De exakta detaljerna spelar ingen roll här. Poängen är, givet att de kollektiva färdmedlen var tillräckligt omfattande och effektiva så skulle personbilar, med sina åtföljande problem med parkering, trafikstockningar, olyckor, bensin och föroreningar, i stort sett elimineras från tätbebyggda områden (och landsorten också om nätet var tillräckligt omfattande).

Så vid det här laget har vi gratis mat, bostad och transport tillsammans med, antar jag, gratis hälsovård och utbildning. Utan tvivel uppstår frågan, ”Hur skulle allt detta betalas?” Givet de otroliga summor som samlats ihop för att rädda bankväsendet under de senaste månaderna förlorar frågan mycket av sin tyngd, men hur som helst finns det två svar beroende på hur vi ser på saken. Det första svaret är helt enkelt att det skulle betalas genom beskattning, så som hälsovård, skolor och naturligtvis militären och deras krig betalas för närvarande. Tydligt är att om mat, bostad och transport var gratis så skulle folk ha mer pengar att betala skatt med.

Men om vi ser lite längre så måste vi minnas att pengar i sig självt inte skapar välstånd, eller varor eller tjänster. Bara arbete som utförts på naturen gör det. Pengar är bara ett medium för att utbyta varor och tjänster som har blivit handelsvaror. Ju mindre gods och tjänster behandlas som handelsvaror, och socialismen skulle systematiskt reducera handelsproduktion tills den försvinner, desto mindre roll har pengar. Så den verkliga frågan blir, skulle det vara möjligt för samhället att uppamma tillräckligt med arbete för att odla och distribuera tillräckligt med mat för att ge alla tillräckligt med föda, att bygga tillräckligt med hus åt alla och sköta tillräckligt med tåg, spårvagnar, bussar etc. för att flytta omkring människor? Och vi vet att svaret på detta är ja eftersom vi mer eller mindre redan gör det

Men hur skulle alla dessa kollektivt ägda industrier skötas? Skulle det inte krävas enorma arméer av statsbyråkrater, i bästa fall själlösa paragrafryttare och i värsta fall monstruösa tyranner?
Givet historien av statligt ägande och planering under 1900-talet – Stalins Ryssland och Kim Il-Sungs Nordkorea på ena kanten och British Rail och NHS [National Health Service, Englands offentliga hälsovårdsorgan, översättarens anm.] på den andra – är detta en naturlig och viktig fråga. Och svaret på den leder till själva hjärtat av det vi kallar för det socialistiska alternativet.

Socialistisk planering kommer inte att vara socialistisk och kommer inte att fungera praktiskt om den inte är demokratisk och aktivt involverar massorna av vanligt folk. Återigen ser åratals betingning till att en liten konservativ ideolog dyker upp i vårt huvud och säger ”Det kommer aldrig att hända. Vanligt folk, arbetarklassfolk, kan inte sköta saker. De är inte tillräckligt smarta. De har inte tillräcklig utbildning eller chefsträning, etc. Dessutom kommer det alltid att vara någon som tar sig till toppen och utnyttjar sin position.”

Men för att se arbetarnas möjligheter behöver du bara titta på en arbetsplats du känner till. Om chefen är sjuk eller på semester, upphör aktiviteten? Naturligtvis inte, för arbetarna gemensamt vet redan hur platsen fungerar. För några år sedan på min arbetsplats, ett universitet, blev vicerektorn avstängd och fick sedan sparken för korruption och det tog en tid innan han ersattes. Universitetet fungerade helt normalt. Men om vaktmästarna (som, förutom städarna är de lägst betalda arbetarna på institutionen) slutar arbeta stänger hela bygget, eller öppnar snarare inte ens på morgonen.

Vad gäller att somliga tar sig till toppen och utnyttjar sin position orättmätigt, kommer detta att vara ett problem, inte på grund av att det ligger i den mänskliga naturen, utan för att socialismen måste byggas av människor som vuxit upp under kapitalismen, inte av helgon och änglar. Lösningen är att utveckla mekanismer för att kontrollera och avlägsna sådana individer, och sedan Pariskommunen 1871, det första riktiga experimentet i arbetarmakt innan den krossades av armén, har vi vetat vilka dessa mekanismer är: gör alla representanter valbara och möjliga att avlägsna och ge dem en arbetarlön. Och sedan den ryska revolutionen vet vi också att dessa mekanismer fungerar bäst när de baseras på val som sker på arbetsplatser och andra institutioner där kollektiv debatt är möjlig.

Detta var sovjetens, eller arbetarrådets stora bidrag. Den skapades först spontant, av arbetarna i St Petersburg under ryska revolutionen 1905. Den fortsatte att spela denna roll under oktoberrevolutionen 1917 och under den kamp som följde därefter, och visade att arbetarråd är den huvudsakliga institution genom vilken arbetare kan etablera politisk makt över samhället som helhet. Och det är utgångspunkten för allt vi har talat om hittills.

Ge mat åt de hungriga, ge bostad åt de hemlösa, gör slut på ojämlikhet och klasskillnader, demokratisk planering av ekonomin, hejda klimatförändringarna och etablera internationell fred och solidaritet. Alla de förändringar som socialism skulle innebära har som sitt första villkor arbetarnas revolutionära omkullkastande av samhället, först i ett land och sedan internationellt. Arbetarråd är nyckeln till detta. De börjar, inom kapitalismen, som organisatörer av arbetarnas kamp mot sina chefer, växer ur masstrejker och fabriksockupationer. De utvecklas till ett alternativt maktcentrum, som blir en rival till den gamla kapitaliststaten, och sedan i revolutionens beslutsamma steg ersätter de kapitalisterna och etablerar arbetarnas makt - en makt som vilar på arbetarklassens objektiva position i den moderna världsekonomin men som också befriar och mobiliserar de kreativa energierna och talangerna hos tiotals miljoner. När det händer kommer en bättre värld, en långt bättre värld, omsättas från att vara en möjlighet till att bli verklighet.

 


Översättning: Andrea Petitt
Tidigare publicerad i Socialist Review Januari 2009
 

Kalendarium

Inga händelser

Kontakta Oss!

Mail: info@socialister.se