IS banner
RECENSION: WEIMARTYSKLAND - Löfte och tragedi PDF Skriv ut Skicka sidan
Skrivet av Martin Kehlmeier   

Martin Kehlmeier recencerar WEIMARTYSKLAND - Löfte och tragedi av Eric D. Weitz.

Litteraturen kring vad som hände i Tyskland under perioden mellan världskrigen brukar i allmänhet inskränka sig till spekulationer om en mans psyke, Hitlers. Föredömliga undantag finns givetvis, Chris Harmans fantastiska The lost revolution speglar den revolution som mycket väl hade kunnat lyckas, Sebastian Haffners En tysk mans historia berättar i dagboksform hur en antinazist förhåller sig till det växande barbari som slutar i andra världskriget. Men Eric D. Weitz bok WeimarTyskland fyller en lucka som lättillgänglig introduktion till en av de mest spännande perioderna i Europas historia.

 

Weimarrepubliken var den tyska statsbildning som föddes 1919 och gick under med Hitlers maktövertagande 1933. Låt oss för det första slå fast att det inte på något sätt var givet att Weimarrepubliken skulle få det liv den fick. Födelsen ur första världskrigets helvete, med den socialistiska revolutionen som barnmorska och den tyska monarkins nederlag med omorganiseringen av den tyska högern som följd bäddade för enorma politiska spänningar.

Weitz delar in republiken i tre perioder, krisperioden 1918-23 följt av de stabilare åren 1924-29 och sedan den auktoritära högerns segermarsch 1930-33. I oktober 1918, när de tyska matroserna i Kiel får order om att gå ut till sjöss i en självmordsaktion bryter de ut i det myteri som blir startskottet för den revolution som så när störtar kapitalismen i Tyskland. Längs järnvägslinjen sprider den sig genom Tyskland. Soldat och arbetarråd bildas och i november har tiotusentals människor samlats i Berlin. Kanslern, prins Max tvingas lämna över kanslerskapet till socialdemokraternas Friedrich Ebert. SPD-ledaren Scheidemann kan därmed utropa den tyska republiken från det kungliga slottets balkong. Men ett par hundra meter därifrån utropar socialisten Karl Liebknecht, nyss utsläppt från kejsarens fängelse, en socialistisk republik. Under dessa ögonblick sammanfattas den tyska vänsterns dilemma, reform eller revolution. SPD: s ledarskap valde att söka stöd hos den tyska borgligheten för reformismens väg och därmed ett fortsatt kapitalistiskt Tyskland. Det stöd de fick menar Weitz var ett stöd för kapitalismen, men aldrig ett helhjärtat stöd för den demokratiska republiken.

Weitz beskriver det politiska livet i Weimarrepubliken som konstant överspänt. Revolutionens möjlighet samt den ständigt överskuggande Versaillesfreden gjorde minsta lilla fråga på den politiska dagordningen till en ödesfråga. Det politiska våldet var också ständigt närvarande. Högerns organisation i frikårer, beväpnade till tänderna och ofta använt av socialdemokraterna för att slå ned på de revolutionära socialisterna var naturligtvis ett gissel. Men det var också det faktum att republikens tjänstemän, dess domare och poliser, dess administratörer var samma personer som tjänat under kejsaren. I dessa lager fanns inte mycket stöd för demokratitanken. Resultatet blev en stat som underminerade sig själv och där högerns terror sällan straffades.

De partier som bar upp republiken var förutom SPD, det katolska Zentrum samt Deutsche Demokratische Partei. Den revolutionära vänstern motarbetades av dessa och utsattes för en hel del våld. Men samma vänster arbetade också aktivt för att störta republiken och upprätta en socialistisk republik där makten förflyttades till arbetarna. Deras organisation var dock aldrig stark nog att genomföra detta projekt och de försök som gjordes var aldrig i närheten av att lyckas. Ju längre från revolutionsåren 1918-19 den tyska vänstern var desto svagare blev den. Det relativa välståndet och vissa reformer under mitten av 20-talet stärkte SPD: s ställning och när krisen åter slog till med full kraft i slutet av årtiondet var vänsterns organisation alldeles för svag för att mobilisera motstånd. Weitz är helt på det klara med att det verkliga hotet mot republiken alltid kom från högern. Nazisterna avvek inte nämnvärt från den flodvåg av hat mot allt avvikande som det största högerpartiet, Deutschnationale Volkspartei, sköljde över republiken. I partiets kärna, där bolagsdirektörer och officerare trängdes, låg en ambition att ersätta republiken med ett auktoritärt styre. De lastade krigsslutet på judar och socialister och varnade för de horder av afrikaner som Sovjetunionen sökte släppa lös på de tyska kvinnorna. Det som skilde nazistpartiet från dessa mörkermän var dess överlägsna organisation, inte dess åsikter.

Men Weitz verkliga styrka ligger i hur han fångar den kreativitet som var en grundbult i Weimarrepubliken. Arkitekter som Mendelsohn med sitt Einsteintorn, Bauhausskolan och Bruno Taut med sin ambition att skapa harmoniska bostäder för alla manifesterade denna kreativitet i armerad betong. Den fantastiska Hanna Höch, som med fotokollage, förde in den tyska konsten i samtidens frontlinje. Hon blev hatad av högern för sitt kaotiska ifrågasättande av de normer som präglade deras idealiserade Tyskland. Weitz fångar även nödvändigheten i att sätta ord på arbetarklassens villkor i Berthold Brecht och Simon Weils Tolvskillingsoperan.

Svagheten i boken ligger i den att kulturyttringarna inte på ett tydligt sätt kopplas till den ekonomiska utvecklingen. Den katastrofala ekonomiska politiken och framförallt SPD: s försök att alliera sig med högern hade behövt utvecklas mer för att bilden av Weimarrepubliken ska bli begriplig. På samma sätt hade arbetarklassens organisering också behövt förklaras.

Men till syvende och sist bjuder Weitz på en utmärkt introduktion till perioden och han vederlägger de löjliga påståenden som dagens liberaler försöker driva om att nazismen hörde hemma på vänsterkanten.

 

Kalendarium

Inga händelser

Kontakta Oss!

Mail: info@socialister.se