I flera månader har media och ekonomer basunerat ut att ekonomin inte längre är i kris, och att hushållen tryggt kan fortsätta konsumera och belåna sig. Men hösten har knappt hunnit börja förrän HQ Bank hotas av tvångslikvidering, vilket får en att ana att krisens kapitel två ligger runt hörnet. Den amerikanska ekonomin har inte heller, trots enorma statliga bidrag till näringslivet, visat några tecken på att vara på väg upp och den grekiska staten riskerar bankrutt. Istället för ruttna äppelteorin är det mer troligt att hela trädet är pestsmittat och att fler kommer dras med i fallet. I det svenska valet har det talats tyst om krisen, endast i förbifarten nämns att alla vallöften är villkorade ”den ekonomiska utvecklingen”. Det talas inte heller högt om globaliseringen, utan istället lyfts den enastående starka svenska ekonomin fram. Snart lär vi alla vakna upp till att krisen är långt ifrån över och att en global kris är just global. Men när talet kommer om nedskärningar, lönesänkningar och arbetslöshet att det är det en ideologisk och inte en ekonomisk fråga. Oavsett om ekonomin är stark eller svag så finns det inga pengar till välfärden i det nyliberala landet Sverige.